Albert Bonniers förlag
Före internet fick man anstränga sig för att få ett hum om något. Nu skriver man in några väl valda sökord och drunknar i ett hav av kunskap och dess motsats. Sålla får man göra själv.
I detta havs brus ser jag bland annat poeter pucklas på. Ibland slår de tillbaka. Tillmälen haglar: Vem vill bli kallad språkmaterialist? Pretentiös?
Tja, det är ju alltid samma visa, det eviga: ”begriplig” konst kontra ”obegriplig”.
Tvista må de lärde (eller hellre twista, bara för att det är kul att tänka på) men samtiden gör det lätt att dras till det som kallas obegripligt.
De budskap man förstår retar ju ofta upp en.
Nu börjar recensionen:
En del blir vansinniga av sådan poesi som Joar Tiberg skriver. I ”Atts jord” ger han inga tydliga ledtrådar till dem som blir vansinniga, men nog är detta ett projekt. Man kan alltid försöka luska ut vad det går ut på. Eller låta bli.
Han är alltså en av dem som kallats ”språkmaterialist” (lite tamt som skällsord, kan man tycka) och ”pretentiös”.
Joar Tiberg skriver i olika genrer och beträffande poesin har han lyckats uppröra folk med tjocka böcker som innehåller extremt lite text. ”Atts jord” är dock inte omfångsrik till det yttre. Så var inte heller ”Hyllan Hyllan” från 2014, i vilken han listade ord som tagits bort ur Svenska Akademiens ordlista – ett bra tilltag.
Men nu ”Atts jord” att inte bli klok på. Tittar man på orden en stund går det ändå att få grepp om vad som i förstone verkar otillgängligt:
Till vithetens hällar
pekar
förstörelsens stenar
Svår att etikettera – är detta konkretistim, språkpoesi, språkknådande? Inte är hans poesi nyenkel – en annan gammal riktning – utan snarare nykomplicerad.
Som i tidigare diktsamlingar saknas hos Joar Tiberg ett diktens subjekt. Det är inte ovanligt, men gör orienteringen knepig på ett intressant sätt.
Väljer man beskrivningen ”språkknådande” (en användbar term som tycks sparsamt använd) måste ändå sägas att knådandet håller sig inom vissa ramar. Många pronomen har en ”felaktig” genitiv – så som barn (och för all del moderna svenska vuxna) kan få till det: ”dens skärmar”, ”dets fall”. Vanliga är också substantiv med ändelsen -het som ju talar om någots beskaffenhet (!): noggrannhet, ljushet, starkhet. Då även en del av dessa ord har ett genitiv-s infinner sig automatiskt ett synfenomen. Ur ord som ”Stängdhets”, ”tunnhets”, ”grovhets” – liksom stiger ordet ”hets” fram och skapar något i sanning dubbelbottnat.
Det är som sagt svårt att blicka igenom den avsedda avsikten, men den pockar på att begripas. Människan behöver inte enbart det övertydliga utan även det gåtfulla: fältet är fritt för associationer.