Övers: Amanda Svensson
Norstedts / Atlas
Förändras tiderna? Nja. Decennier går och mycket består. Feministiska tongångar från 60- och 70-talen tog en sällsam riktning. Dagens feminism är – liksom annat – underkastad Facebook-erans snabba masspåverkan med oväntade utfall. Samt ekonomiska krafter man inte kunnat föreställa sig på den tid som numera ofta beskrivs som oerhört likriktad och styrd.
Nyligen delades feministböcker ut i gymnasiet: ”lättläst” pliktläsning på order av pedagogiska befälhavare. Hur var det med 70-talsmentalitet nu igen?
Så. Det var en lång inledning till anmälan av två nya böcker av gamla feminister: Agneta Klingspors ”Går det åt helvete ska jag ändå dö” och Erica Jongs ”Rädd att dö” – följdriktig titel fyrtio år efter debutromanen ”Rädd att flyga”.
Klingspors jämförbara succé från tiden det begav sig var ”Inte skära bara rispa”.
Sex och passion
I båda författarnas verk har sex och/eller passion spelat stor roll. Deras frispråkiga skildringar kom att kallas ”bekännelselitteratur”, en stämpel som gavs åt verk vars författare var av kvinnokön. I dag skriver även manliga författare digra bekännelsevolymer - gick 70-talsfeministerna i bräschen?
Skildringar av privat utlevande kan kännas kymigt för den som skyr alltför intima beskrivningar – oavsett konstart. Hyfsat nära Klingspor och Jong i ålder har jag svårt med vissa av romanernas partier – kalla mig pryd, för all del – men övriga finner jag lysande.
Humorn i behåll
Erica Jongs böcker utspelar sig ofta i mondäna miljöer man kanske bör ha vistats i för att förstå såväl referenser som preferenser. Har man uppskattat henne tidigare blir man inte besviken nu: det frustande goda humöret är ännu på topp. Huvudpersonen Vanessa (med efternamn Wonderman!), en skapligt stadgad mormor, lockas av erotiska utflykter. Oftast sansar hon sig och låter minnen och drömmar sköta erotiken. Ibland blir det rejält påfläskat och väl kryddigt, men klarsyn, esprit och humor väger upp svulstigheterna.
Tiden har skänkt Vanessa nya personlighetsdrag och slipat bort gamla. Med ett smart tilltag låter författaren Isadora (från bl a ”Rädd att flyga”) uppträda som ”väninna” och hon får, i rollen av korrektiv, bl a ”ångra” sina tidiga, ymniga, sexskildringar. ”Sexualiteten bor inte i orden”, säger Isadora nu. Den ganska pratiga historien mynnar avslutningsvis ut i en konstlat pålagd mystik. Skumt.
Bitsk förtvivlan
Klingspors bok är hälften så lång, den är stram och vresigt fåordig. Men resan in i ålderdom (huvudtema för båda böckerna, om det inte framgått) är mer logiskt motspänstig. Det låter kanske inte som ett festligt lästips till soffhörnet men blandningen av satir, humor och svartsyn är något att bita i. Här finns likaså två berättarröster: i början talar ett ”jag”, sen går perspektivet över i tredje person singular och en i sanning singulär person. Fru M. förbereder för gumman i sig – ”åldringsmonstret” – att helt träda fram. Den stoiskhet med vilken hon skrider till verket är storartad.
På ett ställe konstateras med bitsk förtvivlan hur de kroppsligt-mentala förändringarna sker parallellt med omvärldens skiftande gestalt: ”Ja, det är konstigt med människor, till exempel går några omkring på Gotlandsbåten med vattenflaskor, de dricker, snuttar och suger mest hela tiden, kanske de vill spä ut sig.”
Är det något som är lätt att känna igen i denna roman så är det att man inget känner igen.
Utom möjligen den ”feminism” som när det kommer till kritan inte rört sig mycket från 70-talet.