Den bygger på ett brev hon skrev till en väninna som bett om råd att fostra sin lilla dotter feministiskt.
Sunt förnuft och betoning av det mänskliga mer än det könsbundna kännetecknar de femton råd hon ger.
Ett par av dem har att göra med att hon vet hur viktig stolthet och integritet är för ett svart barn i en värld av vita förebilder. Men de flesta är allmängiltiga.
Könsrollerna kallar hon för nonsens. Hon ger sig på dem med två verktyg: ”Jag är lika viktig” och ”kan man vända på X och få samma resultat”.
Hennes huvudtes är att ett barn behöver helgjutna föräldrar. Utifrån den hävdar hon det befängda i att tro att moderskap och arbete skulle vara oförenliga. Som galenskap betecknar hon däremot vår tids glorifiering av kvinnan som klarar allt. ”Kräv hjälp”, säger hon till mödrarna och hamrar fast att pappan är biologiskt kapabel att göra precis samma saker som mamman utom att amma.
Och till den mamma som vägrar släppa in pappan som likvärdig förälder för att han kanske hanterar ungen lite annorlunda, säger hon: ”Hon dör inte av vanvård… han älskar ju henne”.
”Lär henne att älska böcker”, lyder ett av råden till väninnan. ”Om inget annat funkar, betala henne för att läsa”, skriver Adichie och räknar hon upp hur läsandet hjälper oss att förstå och ifrågasätta världen, att uttrycka oss och skapa oss de liv vi vill.
Åh, vad frisk, klarsynt och handfast hon är, denna ojämförliga Chimamanda Ngozi Adichie!