Leopard
Det enda jag inte kan förstå i Bernt Hermeles nya bok är titelvalet, ”Judejävel”. Den är opåkallat provokativ, därtill irrelevant. Om man fårstår författaren själv rätt har han sällan känt sig särskilt utsatt för anti-semitiska påhopp. Och under sin uppväxt i Stockholm – Hermele är född 1953 – tycks han snarast ha uppfattat det ibland använda ”judejävel” mer som ett slags identitetsbeteckning än ett oroväckande invektiv.
”Judejävel” är en angelägen och intressant men också mycket ojämn bok, dels om judarnas liv i Sverige, dels om författarens egen uppväxt. Hermele är väl påläst och återger judisk liv i Sverige från 1774, då den tysk-judiske sigillgravören Aaron Isaac fick tillstånd att bosätta sig i Sverige. Isaac var en så viktigt tillgång för Sverige att han snart fick tillstånd att grunda landets första judiska församling. Längre fram i historien förlorar sig dessvärre författaren ofta i nitiska detaljer på bekostnad av det övergripande perspektivet.
Mer gripande är ”Judejävel” som en berättelse om uppväxten i efterkrigstidens Sverige i ”judehuset” vid Hornstull i Stockholm och i skildringen av författarens föräldrars snarlika, likväl disparata bakgrunder i Östeuropa. Fascinerande, milt uttryckt.
Författarens främsta drivkraft tycks dock vara att beskriva svenska judars, och den judiska församlingens, förhållande till Israel. Från statsbildningen 1948 till (det senaste) Gaza-kriget 2014 som för Hermele själv kom att bli avgörande vändpunkt. Han förvandlades till sist från tidigare, låt vara moderat pro-sionist till aktiv Israelkritiker. Vilket renderat honom skäll, hot, mordhot.
Att som jude, delvis mycket på grund av omgivningen, tvingas att förhålla sig till staten Israels agerande är givetvis komplext och komplicerat. Många andra svenska judar har också upplevt nödvändigheten av att ta offentlig ställning, som Göran Rosenberg i sin genomträngande uppgörelse ”Det förlorade landet” (1996). I jämförelse framstår Hermeles omvändelse 2014 som märkvärdigt senkommen, rentav som en smula naiv.
Mest läsvärd är boken som ett slags självbiografi av en judisk fritänkare som lever upp till vitsen om den sovjetiska politbyråns möte där partiordföranden anklagar församlingen för statsfientliga individualistiska tendenser. Ingen rör en fena, förutom en enda man som ställer sig upp och ropar: Inte jag!
Såtillvida bidrar Hermeles bok till att vidga bilden av svenska judars identitetsproblematik och gärna kluvna relation till Israel. I likhet med Göran Rosenberg och majoriteten av svenska Israelkritiker glömmer dock Hermele något fundamentalt. Den fränaste och skarpaste, mest insiktsfulla och nyanserade kritiken av Israel, återfinns bland intellektuella och författare, soldater och officerare, journalister och inte minst komiker – i just Israel.