Albert Bonniers förlag
Han jobbar hårt, Jan Arnald, alias Arne Dahl. Efter fyra enormt ambitiösa tegelstensdeckare om Opcop, en europeisk elitstyrka under ledning av den genialiska polishjälten från A-gruppen, Paul Hjelm borde han vara sliten och trött. Men inte. Att skriva är ett sätt att leva. Och här kommer en ny kriminalroman.
Det är nystart i Arne Dahl-land. Alla gamla huvudpersoner är borta och skurkarna är nya. Bara miljöerna är välkända. Ett kallt och hårt Stockholm. En stad utan nåd. Vi är i mörkerland. Drifterna är uppskruvade till max och de löper fria genom huvudstadens gator. Egoismen regerar. Sammansvärjningar och ljusskygg korruption hotar att underminera samhällets mest basala funktioner.
Vi känner igen upplägget. Mitt i detta mörkerland brinner några ensamma rättskämpar. De där riktiga poliserna som drivs av en osviklig känsla för rätt och fel. De missförstådda och oregerliga. De där som tar alla sina tidigare misslyckanden, alla sina privata snedsteg och gör dessa till bränsle i kampen mot kaos och kriminalitet. I den här boken heter de, Sam Berger och Molly Blom.
Arne Dahl har i ”Utmarker” medvetet placerat sig längst ut vid krimklichéernas branta stup. Han balanserar. Skriver in sig i en tradition. Exakt varför är lite svårt att förstå.
En så driven författare som Arne Dahl har både hjärna och händer för att leka med klichéerna och skapa något helt eget i en sliten genre. Men han tar inte den chansen. Han är allt för upptagen med att föra sin högt uppskruvade historia framåt. Han är allt för upptagen med att öppna falluckor och bygga labyrinter för oss läsare. Det är filmiskt i sin ambition och i sitt utförande. Bilderna är klaustrofobiska. Bitvis skarpa och laddade, men lika ofta förutsägbara i sin tydliga trogenhet till genrens konventioner.
Arne Dahl är, i sina bästa stunder, den nutida svenska kriminallitteraturens skickligaste författare. Få är i närheten av hans förmåga att gestalta och berätta, när han är i form. Här vacklar formen och vissa val känns trötta. Det är egentligen först i slutet av boken när Arne Dahl öppnar vägar för denna historia att förgrena sig ut i ett större universum som den får liv på riktigt. Kanske behöver Arne Dahl det stora anslaget för att riktigt tända till?