Albert Bonniers förlag
Dubbelläsning. Med anledning av författaren Lars Gustafsson bortgång återutges nu två av hans böcker i en samlingsvolym. Vi lät två av våra recensenter läsa. Här är deras mejlkonversation om boken.
Susanne Sterner:
När Lars Gustafsson gick bort skrevs det om honom som science fiction-författare i en Facebookgrupp jag följer. Det förvånade mig, som bara läst ett par romaner och någon enstaka lyriksamling. Nu har Albert Bonniers förlag förlag passat på att återutge "Förberedelser till flykt" och "Det sällsamma djuret från norr" under samlingsnamnet "Fantastiska berättelser" och det känns spännande att läsa dem tillsammans med dig, Daniel, som följt Lars Gustafsson så länge.
Daniel Erlandsson:
Ja, Susanne, vi kommer från olika håll här. Jag har läst Gustafsson länge, men nästan aldrig science fiction. I stort sett är det nog just de här två böckerna jag läst i genren. Mina minnesbilder är vaga så omläsningen blir ett intressant möte på nytt. ”Förberedelser till flykt” kom alltså redan 1967 – före de verk som kom att på allvar etablera Gustafsson som en betydande författare. Jag slås av språket, det är varierat och skiljer sig åt i de olika berättelserna, ibland drar det mot det rent experimentella. Senare håller han sig i stort till samma röst, tycker jag. Vilken stilla, dov och vokaltät röst som ljuder i den märkliga berättelsen ”Besökaren”, till exempel, om en ängel som gör ett besök på jorden. Inte alls lik senare Gustafsson.
Susanne:
"Besökaren" är på sitt sätt en liten pärla, men annars ger jag inte mycket för texterna i "Förberedelser till flykt". Stilexperiment och intellektuella övningar som är för kyligt distanserade för att väcka någon känsla eller något intresse. Han är väldigt starkt påverkad av argentinaren Jorge Luis Borges också, det är tydligt.
Nej, det bästa med första delen är efterordet, skrivet nära tio år senare, när Gustafsson ser tillbaka på hur det gick för den här boken. Att mitt i det röda samhällstillvända litteraturklimat som rådde i slutet av 1960-talet ge ut den här korta novellsamlingen, och att recensenter läste in kritik av Vietnamkriget, det tycker jag är rätt kul.
Ska vi ta ett skutt 22 år framåt?
Daniel:
Efterordet är intressant, det håller jag med om. Men jag saknar en nyare text. Förlaget borde ha tagit chansen att placera in de här böckerna i ett sammanhang och förklarat något om varför man väljer att ge ut dem på nytt. Inte ett ord om det, vilket känns konstigt.
Jag är visserligen ganska förtjust i intellektuella övningar, som du skriver. Men nåväl, låt oss hoppa fram till ”Det sällsamma djuret från norr”. Jag vet inte om det var alla tekniska och vetenskapliga termer eller kanske själva genren som stod i vägen när jag läste den här för första gången för tio år sedan. Nu har jag i alla fall större utbyte. Jag tycker det här är utmärkt underhållning; friheten i tanken i dessa femton rymdberättelser (eller vad man ska kalla dem) får mig på gott humör. Ta berättelsen ”’Saken’ och ’De två gånger födda’” till exempel, om rymdresenärerna som råkar dubblera sig själva, och alltså kommer att finnas i två exemplar där originalet är omöjligt att skilja från kopian. Vilka existentiella implikationer får det, frågar berättelsen. Filosofi och fantasi i skön förening!
Susanne:
… Med fysiken som det tredje f:et! Han tar fasta på ”science” i ”science fiction”, här är han traditionalist. Angående möta sig själv-temat som han leker med och undersöker på olika sätt, inte minst i de berättelser du nämner, så är han inspirerad av Star Trek. Jag upptäckte det i en annan bok, ”Meditationer”, där han berättar att han fascinerades av transporterrummet i Star Trek. Alltså det rum varifrån man ”beamas” iväg; jaget upplöses och ett nytt jag uppstår på en annan plats. Men tänk om något går fel? Kan man möta sig själv då, i två olika versioner? Det finns flera Star Trek-episoder med sådana komplikationer, ofta där den ena kopian blivit ond, men hos Gustafsson är alla lika arga och rent av mordiska. Det var intressant att han beskrev det så.
Jag gillar hela den här samlingen mycket bättre, den känns mer sammanhållen.
Daniel:
Visst är den det! Ett mer moget verk får man väl säga, ganska naturligt nog. Jag får känslan att han haft roligt när han skrivit, och det smittar av sig. För min del gav läsningen ytterligare en liten pusselbit i mitt Lars Gustafsson-universum.
Susanne:
Då vill jag ha ett tips: Vad tycker du att jag ska läsa härnäst?
Daniel:
Efter ”Förberedelser till flykt” kom de helt annorlunda och samtidsförankrade romanerna i sviten ”Sprickorna i muren”. Särskilt ”Yllet” och ”En biodlares död” tycker jag håller helt än i dag. Eller för all del, om du har lust för mer identitetslekar och existentiella experiment så är Gustafssons sista roman ”Doktor Wassers recept” inte alls dum.
Susanne:
Det får bli Biodlaren. Tack, Daniel!