Det blöder från sidorna. Medelålders Elena flyttar en tid åter in i barndomens kvarter i en lägenhet ovanför Lila. Drogerna flödar. Mänskor som Ferrante gjort till läsarnas förtrogna åldras och dör, mördas eller hamnar bakom galler. En jordbävning skakar Neapel, och Lila, den oföränderligt starka, kramas av naken skräck.
Men kvarterets tragedier krymper till ett intet inför det faktum att Lilas lilla 4-åring Tina plötsligt spårlöst försvinner. Barnet återfinns aldrig. Trygg i Lilas famn sitter däremot Elenas 4-åriga Imma.
Så har hon gjort det igen, Elena Ferrante, skapat ett virrvarr av händelser lika levande som livet själv! Och man dras in i virveln och berörs, engagerar sig, retar sig på hennes gestalter och sörjer med dem. Av tredje delens sega avsnitt finns inget spår när Ferrante nu bjuder upp till final.
Hon binder handlingen tätt till det som tidigare hänt. Att tiden stupar mot döden tillåts man inte glömma. Sist i boken återfår Elena sin docka Tina och Lilas docka Nu, som de för länge sedan kastade ner i källaren. Men Lilas barn förblir borta.
Nino, den vackre, begåvade, åtrådde och trolöse, som först blev Lilas älskare och sedan Elenas, är far till Elenas lilla Imma. Han faller med andra toppolitiker när kvasten går genom den stora italienska korruptionshärvan. Märkt av tiden, uppsvälld och tunnhårig och svår att bli av med, försvinner han ur berättelsen.
Med svart penna tecknar Ferrante maktbalanser och förfall i Lilas och Elenas Italien. Hon redovisar det pris barn till framgångsrika föräldrar betalar. Elenas tre döttrar är hennes exempel. De lämnas åt sig själva eller i andras händer medan mamman skriver. Och för vad? Kanske bara för att kunna byta samhällsklass. Den beska tanken planterar Ferrante hos Elena.
Så bryter denna mot Lilas förbud att skriva om Lila. Därmed är sista tabut passerat. Och en bitter smak vidlåder Elenas uppflammande berömmelse, och hennes fruktan att det är väninnan som är den geniala av de två.
Omkring henne pågår förgängelsen. Moderniseringen av Neapel ser hon som en ytlig sminkning av staden, ett exempel på ”att drömmen om gränslösa framsteg i själva verket är en mardröm full av grymhet och död”.
Så sitter man där och vet att man läst en tragedi, en smärtsam genomlysning inte bara av Lilas och Elenas livsbanor utan möjligen också av författarens och alldeles säkert en spegling av människans makalösa uppvisning inför intigheten.
