Albert Bonniers förlag
Han är ruskigt bra, Hans Gunnarsson från Finspång, och han har inte glömt hur det är att leva på en liten ort, igenkänd av alla, fast han sedan länge bor i Stockholm. Det bevisar han i sin nya roman, "Rum för resande".
Hans mästerskap manifesterar sig på två plan, i dialogen och i hans sätt att måla upp fasan, lurande under banaliteten.
Handlingen kretsar kring Britt-Mari och Josef. Hon är en kvinna i 60-årsåldern, som driver ett tynande pensionat i Småland. Han bor i Gävle och är hennes svärson, men det vet hon inte, för hennes religiösa mamma såg till att dottern, som Britt-Mari fick som 18-åring, adopterades bort.
Medan Gunnarsson skildrar dessa vanliga människor tätnar skräck och sommarhetta.
I Gävle sätter sig Josef och hans sambo Tilde i bilen för Tilde vill åtminstone se sin biologiska mor, nere i Småland. Men hon är rädd. I babystolen sitter Joel, deras lille pojke med Downs syndrom.
I Småland väntar Britt-Mari på dem utan en aning om vem de är. De har ringt och bokat via hennes psykiskt sjuke son Tord. På eget bevåg har hon dragit ner på hans mediciner.
Han hatar att mänskor visar andra ansikten än sina egna och i källaren sticker han ut ögonen på foton av sin mamma. Hans pappa dränkte sig tidigt, sedan mamman upptäckt att han var transvestit.
Med djup ömsinthet beskriver Gunnarsson vad föräldrakärleken gör med en människa. Han fångar distinkt den irritation som oavbrutet byggs upp mellan två människor, fast de älskar varandra. Och han visar hur en värld där man glättigt väntar på Melodikrysset och kvällsgrillningen också rymmer mörker och skräck.
Vid en betongmur på ett öde torg matar Josef Joel med glass. Ödsligheten är gastkramande. Den båt som Tord ror ut i försvinner varje gång outgrundligt. Det vet Britt-Mari som ängslig smyger i hans spår.
Upplösningen är förfärande men logisk. Men så gör Hans Gunnarsson ett tvärt klipp genom att tillägga Coda, en avslutande del som ställer allt på huvudet och återför läsaren till en punkt där man kan börja om.
Så enkel och igenkännlig världen är i "Rum för resande". Och så laddad med det vi inte är herre över. Och Hans Gunnarsson skildrar den med sin vanliga genomskådande skärpa.