Övers: Karin Lindeqvist
Modernista
Maggie Nelsons "Argonauterna" kallas memoar. Bland annat. Det är en undersökning och korsbefruktning av (queer)könsteori, könsidentitet, kärleksberättelse, självbiografi, filosofisk aforism- och citatsamling. En samtida och emellanåt både uppgiven, ilsken och personlig politisk uppgörelse med såväl homo- som heteronormativitet.
Grunden i det hela är kärleksförhållandet mellan författaren och hennes Harry, från början Harriet — vilket pronomen är det som gäller, frågar Maggie sig själv i början, vill Harry kallas han eller hon?
Sett till innehåll är det fascinerande och kanske lite uppmuntrande att boken legat på bestsellerlistan i USA eftersom det (kanske feltänkt) finns än mer normer mot samkönade (odefinierade) förhållanden/äktenskap att kämpa emot där än här i Sverige till exempel. Och nog är hon skarp bitvis och brutalt ärlig om sina sexuella preferenser, vilket som ni förstår med ovan beskrivning ger en (årets underdrift) mångfacetterad bok. På 150 sidor, typ.
Jag är inte överförtjust även om jag alltid är för kampen mot alla förenklingar och mänskliga schabloner som ska vara norm i samhället. Men det blir samtidigt alltför upphackat när Maggie Nelson diskuterar och citerar tänkare och teoretiker i kortare textpartier, varvat med skildringar av familj och kärleksliv. Det är en hyfsat stor katalog med referenser du hittar i marginalen med namn som Judith Butler, Luce Irigaray och Roland Barthes bland andra. Mest gillar jag gestaltningen av havandeskap, familjeliv och kärleken. Liksom när hon mot slutet speglar svärmoderns döende i cancer mot sonen Iggys födelse. Detta, författarens humor och skarpa hjärna är den stora behållningen för mig.