Orden är Kjell Espmarks i det tal han höll när Per Olov Enquist 2010 belönades med Svenska Akademiens nordiska pris. De avsåg hans romaner; i talet nämndes inte dramatiken trots att den utgör en lika viktig del av detta författarskap som i så hög grad är självrefererande.
På tiden alltså att Enquists dramatik nu samlats i två digra volymer: ”Kammarspelen” (sju till antalet) och ”De politiska” (sex pjäser), båda med förord och kommentarer av Per Svensson, som vet att framhålla hur allt hänger samman i Enquists livsverk.
Även över den Tjechovtrogna ”Systrarna” (omdöpt till ”Moskva”), ”Till Fedra” (omdöpt till ”Eclipsen”) som utgår från Racines drama och ”Maria Stuart”, efter Schillers tragedi, lägger han sitt eget raster.
Enquist var 41 år och väl etablerad som romanförfattare när han 1975 dramatikdebuterade med ”Tribadernas natt”. Med Siri von Essen och Marie David som kombattanter en parafras på Strindbergs ”Den starkare” som snabbt gjorde ett segertåg över världen.
Indelningen av pjäserna är delvis godtycklig, medger Per Svensson. Ja, varför hänförs inte ”Magisk cirkel” – om den danske kommunisten Aksel Larsen – till de politiska pjäserna? Varför den etiketten över huvud taget? Politik finns ju med i allt Enquist skrivit?
Likaså går hans eviga, existentiella teman igen även i ”Chez nous” och ”Mannen på trottoaren”, de båda satiriska pjäser om vänstern som Enquist skrev tillsammans med Anders Ehnmark på 70-talet. Även om de innehåller alltför många tidsmarkörer för att vara spelbara i dag hör de hemma i det stora P O Enquist-sammanhanget
Först presenterade som romaner var ”Blanche och Marie” (om Marie Curie och hennes laboratoriebiträde Blanche Wittman) – dramatiserad av Enquist och förvandlad till opera av Norrlandsoperan häromåret, och ”Livläkarens besök”, även den både scenpjäs och opera (i Köpenhamn) men utan Enquists eget libretto som nu publiceras för första gången.
Överallt finns viktiga pusselbitar till hans egen förklädda urberättelse. Återkommande teman som skam och skuld, sveket och brottet, utforskningen av kärlekens väsen, ögonblicken då det onormala rör vid det normala. Och kodord utlagda som vita stenar i en mörk skog: morfars hus, himlaharpan, gjuten i ett stycke, smärtpunkterna. (Selma i ”Bildmakarna”: Utan smärtpunkt ingen pärla. Och utan besvärjelse bara sand.)
Som moderna klassiker borde framför allt kammarspelen ständigt stå på våra teatrars repertoar.
Men ”Tribadernas natt” verkade länge bortglömd innan den åter togs upp under Strindbergsåret 2012. Ska det t ex krävas något Selma Lagerlöf-jubileum för att man åter ska kunna se ”Bildmakarna” (inspirerad av ”Körkarlen”)? Och varför inte åter sätta upp ”Från regnormarnas liv”, helst med Tomas von Brömssen i H C Andersens roll? Han var otroligt bra när SVT Drama visade den 1997 i Enquists egen regi.
De flesta av de tretton pjäserna har jag sett – en del i flera uppsättningar. De har lämnat starka minnen. Samlade utgör de en påminnelse om en skattkista att ösa ur.
Viktigast av alla att spela är ”I lodjurets timma”, på nytt och på nytt. På djupet omskakande teaterpoesi om undrens, nådens och återuppståndelsens eljest-tid. Med Per Svenssons ord: ”en av de vackraste versionerna av evangeliet som den svenska litteraturen frambringat”. Ett nyckelverk, tillsammans med den märkliga kärleksromanen ”Nedstörtad ängel” och ”Kapten Nemos bibliotek”, lika mycket självbiografisk, fast på annorlunda sätt, som ”Ett annat liv”.