Torpet: den lilla röda stugan med förstukvist och vita knutar, pelargoner i smårutiga fönster och drivor av blommande syrener vid gaveln. Finns det någon somrigare, "svenskare" bild av vår nostalgiska saknad efter det liv nära naturen som de flesta av oss nu fjärmat oss ifrån?
För många förblir drömmen om sommartorpet just en dröm. Men för Aina och Sten Florgård blev den verklig när de med två små söner flyttade in på Nytorp på Lovö i Mälaren 1946. Här har släkten allt sedan dess haft sitt sommarviste.
Sonen Clas ger nu ut vad som kan kallas en biografi över torpet och dess historia, faktarik och berättad med kärlek och smittande entusiasm.
Ur källmaterial som husförhörslängder och församlingsböcker har han hämtat uppgifter rörande allt från Nytorps tillkomst på 1700-talet (tillsammans med 1800-talet den tid då de flesta torp kom till, av "jordhunger", då tillgången på odlingsbar mark inte längre räckte till för att föda den växande befolkningen) och till våra dagar. Invånare, arealer, renoveringar; allt dokumenteras. Och detta är det stora i en bok som den här och i en författare som Florgård: genom att zooma in på ett enda litet torp i skuggan av det ståtliga Drottningholm låter han så mycket mera av samhällsutvecklingen träda fram. Hur vandringsvänliga betade skogar förvandlades till kalhyggen och blommande ängs- och hagmarker till trädfabriker. Hur storstaden (Stockholms city ligger bara 15 kilometer bort från Lovö!) griper omkring sig, ständigt kräver mera, och hur en levande landsbygd gradvis lades öde när torpens och backstugornas folk och djur försvann. Han avhandlar så skilda ämnen som heminredning, byggnadsteknik och trädgårdsanläggning, med många praktiska tips till den som själv fått ett gammalt torp att vårda.
En verklig aha-upplevelse för mig var att läsa om hur nutida arkeologer kan gräva fram tusenåriga bosättningar som placerat i landskapet exakt som torpen från 1700-1800-talen: på stenbunden, brant och icke odlingsbar jord, i lä för nordanvinden, med mesta möjliga solljus och nära till vatten. Så nära mellan dem och oss.
En del självmotsägelser och upprepningar utgör små skönhetsfläckar på denna annars vackra volym. Så är till exempel på slutet i något fall ett långt stycke en ordagrann repetition av vad som skrevs i bokens början. Här borde en uppmärksam förlagsredaktör ha reagerat.
Det är verkligen inte så att allt var bättre förr. Men att något, något har gått förlorat medan vi fick det bättre – om det kan vi vara vissa.
Boken är rikt illustrerad med foton huvudsakligen ur det Florgårdska familjealbumet.
