Förmodligen har ingen person fram till renässansen lämnat mer skriftlig vittnesbörd efter sig än Marcus Tullius Cicero, som levde åren 106 till 43 f Kr. Nu har Eric Cullhed, forskare vid Uppsala universitet, sammanställt och översatt en samling av Ciceros brev.
Sammanlagt finns runt 900 brev av Cicero bevarade, och av dem har Cullhed valt ut ett nittiotal i den här samlingen. De är valda för att vi framför allt ska få möta privatpersonen Cicero, oftast långt från det politiska spelet i Rom. Men som titeln understryker går likväl politiken som en röd tråd genom breven. Cicero var en av de mest hyllade och upplyfta romerska statsmännen och även om han hade försökt fjärma sig från den politiska arenan fortsatte han att intressera sig för den.
När vi kommer in i handlingen i breven är det i januari år 60 f Kr och Cicero skriver från Rom. Det har då gått två år sedan han var konsul. I breven som följer i Eric Cullheds urval visar Cicero ofta en uppgivenhet över den politiska utvecklingen, där Julius Caesar tog alltmer makt. I fjärran utspelade sig de blodiga krig i Gallien (Frankrike) där Julius Caesar var befälhavare och som gav honom makt nog att till sist gå mot Rom. I breven beskriver Cicero utvecklingen, tidvis i kryptiska ordalag eller på grekiska. ”Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann?” frågar han sig vid ett tillfälle.
Mest rörande är breven som handlar om sorgen efter Ciceros dotter och hans besatthet av att resa ett tempel till hennes ära: ”Jag har försökt allt men finner ingen tröst.” I mars år 44 f Kr började Cicero till sist hoppas på att republiken trots allt skulle kunna räddas när Julius Caesar oväntat blev överfallen och mördad vid ett teaterbesök. Men snart visade det sig att Julius Caesar hade många anhängare som försvarade hans tankar. Även Cicero själv var hotad. När han till sist flydde var det redan försent. Han blev upphunnen och dödad av Julius Caesars män.
Eric Cullhed har sammanställt en mycket intressant och läsvärd samling brev om en omvälvande tid i romarrikets historia. Att få komma någon så nära så långt tillbaka i historien är en ynnest. Allra starkast är de enskilda observationerna av vardagliga händelser och av personer som annars bara figurerar i politiska sammanhang och det är de som stannar kvar efter läsningen.