En enda dag. En klar solig marsdag år 1924, en sådan dag som förändrar livet.På "Mödrarnas dag" får herrskapsfolket klara sig själva medan tjänstefolket traditionsenligt får ledigt för att kunna besöka sina egna mödrar. En av dem är husjungfrun Jane Fairchild, anställd hos familjen Niven. Hon har ingen mor att besöka, ingen far heller, men hon har sedan flera år tillbaka en älskare, Paul, som hon träffar i hemlighet så ofta de kan. Paul tillhör adeln och ska gifta sig med en ung kvinna inom samma samhällsklass. Det här kan vara sista gången Jane träffar honom.
Det finns så många anledningar att älska litteraturen om brittisk mellankrigstid. Mot en bakgrund av förlorad oskuld och krossade drömmar, alla miljoner som dött meningslösa dödar i skyttegravarna, står ett samhälle i stark förändring. Möjligheter öppnar sig, inte minst för kvinnorna. Man vet att livet är flyktigt och skört, det gäller att ta för sig av det och utnyttja alla tillfällen till lycka, kärlek, spänning.
Graham Swift påminner i såväl stilen som sitt sätt att skapa ljus i sorgens mörker om storheter som Rosamond Lehmann och Virginia Woolf. Med nutidens högre tolerans kan han också vara mer explicit, sällan har jag läst en så närgången men samtidigt kärleksfullt vardaglig skildring av både manskroppen och kvinnokroppen, och vad som kommer därur. Med husjungfruns erfarna blick för Jane ett långt inre resonemang om den lakansfläck hennes kollega kommer att finna när Pauls säng ska bäddas nästa gång: En karta över de brittiska öarna.
Graham Swift har skrivit en underbar, liten men mycket intensiv och känsloladdad bok. Läs den gärna i en enda sittning, eller kanske allra helst i skumbadet med ett glas vin till hands.