Albert Bonniers förlag
Kullahusets hemlighet, känner du till den? Om inte, är du i stort sällskap. Det är namnet på en av svensk konsthistorias mest egenartade skapelser, en bildsvit av Sten Eklund (1942–2009) på över femtio verk, som skildrar människans maktlöshet inför det obegripliga.
Nu drar Lotta Lotass fram Eklunds bildsvit i ljuset i en bok som heter just "Kullahusets hemlighet" och vars redaktör hon är. Texter av henne, konstnären, Torsten Ekbom och Ulf Linde ger sammantagna en svindlande konstlektion.
Svitens samtliga bilder återges i färg. Man förstummas av ödsligheten, ångesten och skönheten i dessa glasmålningar och akvarellmålade etsningar, utförda med samma exakthet och samma känsla för det estetiska som 1800-talets planschverk.
”Varför hittar jag på allt detta?”, frågar sig Sten Eklund. För påhittade är både Kullahusområdet och den 21-årige botanikern J.M.G. Paléen, Sten Eklunds alter ego, som påstås ha upptäckt, avbildat och beskrivit det. Själv gömmer sig konstnären bakom beteckningen ”Utgivaren”.
Detta är storyn:
1849 vandrar Paléen i Sverige och stöter på ett nedsänkt område skyddat av magnetfält. Där finns byggnader och konstiga apparater, tekniskt långt före sin tid. Forskning pågår men ingen människa syns till. Värdelös malm bryts. Ogräs odlas.
Paléen begriper ingenting. I sin hjälplöshet mäter, kopierar och antecknar han det han ser, utan att försöka tolka. Vid återkomsten tror ingen på honom utom Carl Jonas Love Almqvist.
Paléen återhittar aldrig sitt Kullahus. Har han drömt? Den frågan ställer han sig.
Konstnären ställer sitt alter ego till svars för att han, med Lotta Lotass ord, saknar ”tilltro till det ordlösa och mod att hålla fast vid den egna sanningen”.
1971 ställdes Kullahusets hemlighet ut på Galerie Aronowitsch i Stockholm, där man till och med kunde se en gipsbyst av Paléen. Sen tog Riksutställningar vid. Utanför Sverige visades delar av den på 1970-talet i London och Luzern.
Marcel Duchamps idéer om att konsten blir till i betraktarens öga, Jorge Luis Borges sätt att använda sig av fiktiva källor och Stig Dagermans användning av tyngdlöshet som symbol för det som inte går att förklara empiriskt, allt återfinns hos Sten Eklund och blir belyst i bokens essäer.
Duchamp används också bokstavligen i Kullahussviten, där ställningen till hans glasmålning på Moderna museet om Bruden och hennes ungkarlar återges.
Man påminns om att sviten kom till under den nya realistiska era på 1960-talet, som bland andra Jan Håfström och Ola Billgren representerar.
Eklunds bilder är, enligt tidens krav, sakliga och exakta men de är det i protest mot ett språk som, enligt honom, visserligen kan avbilda, men som går bet när sorg och kärlek, ömhet och drömmar skall beskrivas.