Den består i allt väsentligt av krönikor som tidigare publicerats i Svenska Dagbladet. För sina insatser på den tidningen är Cervenka flitigt prisad.
Dagens extremt låga räntor gör rika rikare och fattiga fattigare, hävdar Cervenka. Han pekar också på det motsägelsefulla i att Riksbanken å ena sidan varnar för att vi är på väg mot en bostadsbubbla när människor är villiga att ta allt större lån. Å andra sidan är bankens minusränta till för att uppmuntra ökat lånande!
De här teserna framför Cervenka i slagkraftigt formulerade texter som man dock så småningom tröttnar på därför att de egentligen upprepar samma argument gång på gång utan att någonsin riktigt fördjupa resonemangen.
Sedan hävdar han också att bankerna har alltför litet eget kapital för att klara av en ny finanskris. Det behövs fortfarande inte mycket för att en bank ska gå omkull – om den inte räddas av staten. Detta trots ökade kapitalkrav.
Cervenka vill egentligen att bankerna ska fråntas sina möjligheter att låna ut nya pengar när deras inlåning automatiskt ökar då ett lån hamnar på ett bankkonto. Det är en extrem ståndpunkt som i ett slag skulle rycka undan grunden för all bankverksamhet sådan den utvecklats de senaste par hundra åren.
När han samtidigt engagerar sig för bitcoin, den helt oreglerade internationella datavalutan, är det svårt att se logiken i hans resonemang.
Jag tycker också att Cervenka missar någonting när han angriper lågräntepolitiken utan att med ett ord antyda att den ju hänger ihop med att vi under senare år av någon anledning haft nästan ingen inflation alls. Det är möjligt att han har rätt i att Riksbankens förhoppningar om att penningvärdet ska försämras med ett par procent varje år inte kan uppnås med lågräntepolitiken. Men hur effektiv var Bengt Dennis 500-procentiga ränta?