Övers: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag
Salman Rushdies nya roman är full av lysande infall och utvikningar. Problemet är att de tillsammans skapar en väldigt spretig berättelse. Och själva grundberättelsen är överfull av mäktiga och våldsamma jinner, märkliga andefigurer där somliga är onda och andra goda. Romanen handlar om ett krig mellan dessa fruktansvärda krafter, ett krig där människorna är offer, men till slut räddas till en lycklig framtid där förnuftet är allenarådande och till och med drömmar utrotats.
Salman Rushdie har sitt efternamn efter en medeltida filosof Ibn Rushd som förde förnuftets talan mot den persiske tänkaren Gazali som tvärtom underströk Guds allmakt. Rushdie står definitivt på Ibn Rushds sida och i romanen låter han denne inleda en förbindelse med en kvinnlig jinn som föder honom en oändlig massa barn, vilkas framtida avkomma blir sin urmoders vapen i striden mot hennes onda artfränder.
Historien berättas av någon som antas leva i framtiden, tusen år efter oss. Vederbörande är förbluffande insatt i dagens populärkultur och livet i New York. Det ger boken dess charmigaste inslag.
Men märkligt nog är det svårt att bli riktigt engagerad i den strid mellan onda och goda som sägs utspela sig under 1001+1 dagar och nätter – Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter. Det händer många märkliga saker under dessa dagar, men på något sätt är allt detta inte tillräckligt fantastiskt.
Visst är det lustigt att somliga människor inte längre kan stå på marken utan lyfts allt högre upp i luften. Man kan förstå att de upplever detta obehagligt, men läsaren blir inte direkt skakad.
Inte heller är det särskilt upphetsande att få veta att jinnernas enda tidsfördriv är sex som de ägnar sig åtskilliga gånger om dagen.
Jag kan tänka mig att Salman Rushdie har haft roligt när han skrev den här boken. Men det har tyvärr gått ut över det budskap han velat förmedla.