Albert Bonniers förlag
Hon är författaren från Fattig-Sverige som debuterade litterärt sent i livet med diktsamlingen "Brorsan hade en vevgrammofon". Året var 1979 och hon var fyrtioåtta år. Efter flera lyrik-, dikt- och barn- och ungdomsböcker inleddes sedan 1996 trilogin som kom att bli hennes mest älskade verk med "Glasfåglarna", följd av "Mosippan" (1998) och "Nancy" (2001). Med den romansviten skrev Elsie Johansson – för det handlar förstås om henne – sig in inte bara i läsarnas hjärtan, utan också i den klassiska svenska (arbetar)litteraturen.
Många har velat se Nancy-trilogin som självbiografisk. Men i sin nyutkomna självbiografi "Riktiga Elsie" drar författaren en tydlig integritetslinje: "Nancy är inte jag". Nej. Inte desto mindre har de en hel del gemensamt, Elsie och hennes så levande huvudperson: den fattiga barndomen i den utdömda lilla stugan uppe på åsen, mamman som stod för tryggheten, pappan, den egendomslöse och av omgivningen föraktade med likaväl på något sätt stolte.
Just barndomen och föräldrarna är den självklara utgångspunkten för Elsie Johansson här, i vad som hon, möjligtvis en liten aning pretentiöst, gett undertiteln "Berättelsen om vägen till mitt författarskap". Men bara en aning. För det är verkligen stor diktning som hon, jäntan från åsen, skapat av, ur, med och trots sina från början så ringa omständigheter.
"Jäntan" får gå realskolan tack vare en uppmärksam lärarinna, och bo i ett spisrum i Uppsala med pappan i veckorna.
Skulden för dessa privilegier, att ha fått studera och bo i stan i stället för att bli piga som storasystrarna, blir hon aldrig riktigt av med. Men efter examen tar den akademiska karriären tvärt slut, trots begåvning och brinnande studielust. Kärleken kommer emellan. Arton år gammal gifter hon sig med mannen som här kallas Bruno, och börjar på Kungliga postverket. Äktenskapet kom att vara i femtiofem år, trots att det knappast blev särskilt lycklig. Bruno visar sig ha psykiska problem med återkommande depressioner, och så småningom blir han också notoriskt otrogen och riktigt elak. Trots att han i boken förunderligt nog skildras utan bitterhet framstår han som en ganska ömklig figur, en på ytan charmig och sjangtil karl, som ändå ständigt måste förminska sin kvinna för att själv känna livsutrymme.
Också Elsie far av naturliga skäl psykiskt illa av sin hemsituation. Det är, berättar hon, på tidigt 1970-tal i samband med att hon fått möjligheten att gå i psykoterapi, som hennes skrivande får luft under vingarna.
"Min berättelse", skriver Elsie Johansson, "löper inte från A till Ö. Den slingrar sig fram och tillbaka mellan Då och Nu." Och det gör den. Ändå är den lätt att följa. Små svartvita inflikade familjefotografier från förr och andra, ordmålade ögonblicksbilder blandas med mera samtida episoder. Här och var dyker strofer ur hennes egna dikter upp, oftast mycket välplacerade. Hennes språk, "elsieskan" som någon läsare kallat det, är både enkelt och effektivt och doftande vackert, "som nattviol och nystruken bomull". Sedan strax det brutalt realistiska som kontring: pisshinken i hörnet i barndomsstugan. Replikerna på Vendeldialekt är små guldkorn.
Hon har också ett sätt att mitt under skrivandet resonera med läsaren om själva skrivandet, som jag är lite kluven inför: ska jag göra si eller så? Å ena sidan är det ett intressant sätt att så att säga bjuda in läsaren i skrivprocessen. Å andra sidan kan det ibland ge intryck av ett mera terapeutiskt än berättande skrivande, ett slags vankelmod.
Men detta är en anmärkning i marginalen. Elsie Johansson, i dag åttiofem år gammal, är en av de sista som kan berätta om det Sverige som fanns innan Folkhemsbyggandet tog fart. Hennes bok gestaltar både en personlig resa och en tidsepok. Läs, begrunda och njut.
