Den pjäsen ingår tillsammans med ”Valerie Solanas” i ”Medealand och andra pjäser” (2012). Nu kompletteras den med tre färska pjäser i ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”.
Med sin visualitet är Sara Stridsbergs dramatik inte bara läsvärd utan ovanligt läsbar. Scenanvisningar inklusive personbeskrivningar är utförliga, utan att konkurrera ut den läsandes egen fantasi.
”I Stridsbergs pjäser får man säga saker man aldrig sagt tidigare och det är svindlande”, skriver skådespelaren Ingela Olsson i ett inspirerat efterord som ger inblickar i deras kreativa samarbete sedan början av 2000-talet.
Den poetiska och Stridsbergska titeln ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” har kommit till efter urpremiären 2015. Då hette pjäsen rätt och slätt ”Beckomberga” – precis som Stridsbergs roman med tillägget ”Ode till min familj”.
Far och dotter och kring dem en rad hjärtslitande livsöden som visar oss människan när hon är som naknast. Och mentalsjukhuset som ett slags frizon.
”Vackert svävande mellan djup smärta och det sällsamma ljus vars förutsättning är mörkret”, skrev jag i min recension av Dramaten-uppsättningen. Samma upplevelse ger läsningen.
Sara Stridsberg utgår ofta från dokumentärt material och historiska kvinnogestalter betraktade ur nya synvinklar. De amerikanska miljöer hon väljer fungerar märkligt väl som spelplatser för genusproblematiken.
I det tragikomiska mor och dotter-dramat ”Konsten att falla” är de autentiska förebilderna till Stora Edie (Bonvier Beale),78, och Lilla Edie, 56, två excentriska societetsdamer (släkt med Jackie Kennedy) som blev berömda genom en dokumentärfilm 1975.
De lever isolerade i ett enormt kråkslott där fåglar, katter och en tvättbjörn gjort sjutton rum obeboeliga. En sanitär misär som blivit ”en nationell skandal”. En symbiotisk relation som är tvåsamheten in absurdum, bundenhet som flykt och frihet.
Det är en fantastisk pjäs, Stridsbergs mest beckettska. Hon skildrar en värld där människor faller handlöst – det är i den vi alla lever.
Triangeldramat ”American Hotel” utspelas i Detroit 2013, en ikonisk bild för industrialismens förfall och hur politik och samhälleliga strukturer återverkar på det individuella planet. Den unga kvinnan Carter och bröderna Vladimir och Jack – hon har eller har haft förhållanden med båda – hör till dem som livet ohjälpligt strulat till det för.
Inte heller här saknas humor eller poesi, men med sin realism skiljer sig pjäsen från Stridsbergs övriga produktion och är ett intressant exempel på hennes uppbrutna kronologi. Nu och då kan växla mitt inne i en replik. Liksom i allas vår inre monolog är tiden osökt flytande.
Med ”det kvinnliga sorgearvet” (som det talades om i motiveringen när hon fick tidningen Vi:s litteraturpris) som tema kan Stridsbergs författarskap tyckas mörkt och tungt – hon får mig ibland att tänka på Birgitta Trotzig.
Men sorgeböcker är också trösteböcker. Och här finns ju en underbart absurd humor! Och ett språk med en snöflingas lätthet och poesi!
I sin generation är Sara Stridsberg utan tvekan den främsta, mest spännande dramatikern, en gåva till samtidsteatern.