Fri Tanke förlag
Yrsa Stenius blev chefredaktör för Aftonbladet när hon fortfarande var ganska ung. Hon avsatte sig efter ett antal år mer eller mindre själv för att Rolf Alsing som hon hade ett förhållande med skulle kunna överta hennes jobb när Torbjörn Larsson krävde att han också skulle få chefredaktörstitel. Sedan gjorde Alsing slut och Yrsa Stenius gick in i en depression.
Hon hämtade sig dock och verkade i 20 år som uppmärksammad krönikör i tidningen. Under tio av de åren satt hon i Pressens opinionsnämnd och under ett par år kom jag att fäktas rätt intensivt med henne där. Men att hon sedan utsågs till Allmänhetens pressombudsman gjorde mig glad.
Nu har hon skrivit sina memoarer. Men det är inte en vanlig memoarbok utan i stället en serie funderingar kring händelser hon varit med om. Jag vet inte om jag håller med henne särskilt mycket, men som vanligt inger hon respekt. Hon skriver rakt och väjer inte för att diskutera tveksamma beslut som hon fattat.
Hennes bakgrund i Svensk-Finland gör det naturligt för henne att jämföra Sverige och Finland. Hon tycker att vi i Sverige tenderar att vara alltför extrema och högljudda. Hennes idoler är presidenterna Kekkonen och Koivisto, två politiker som nog varit alldeles omöjliga i Sverige.
Det är framförallt två händelser i Sverige som hon tycker gick snett. Den ena var Estonias undergång som ledde till en långvarig strid om fartyget borde bärgas eller inte. Två regeringar hade i hastigt mod lovat göra det, men ändrade sig sedan. Yrsa Stenius hade själv som medlem i det av regeringen inrättade etiska rådet varit med om att rekommendera den lösningen. Nu är hon tveksam. Kanske borde man försökt bärga så många av de döda som möjligt. Ändå är hon fortfarande häpen över den bitterhet som många av de anhöriga till offren lade i dagen med tal om svek och ohederlighet. Det kontrasterade mot den rätt lugna reaktionen i Estland.
Den andra frågan är eftermälet till Tsunami-katastrofen i Thailand. Yrsa Stenius har ingen förståelse för den hårda kritik som regeringen och särskilt statssekreterare Lars Danielsson drabbades av. I Finland där myndigheterna dröjde lika länge som i Sverige med att agera fanns en helt annan förståelse för att det rådde julfrid när tsunamin slog till. Att Danielsson ljög om vad han gjorde på annandagen berodde bara på att han ville skydda sitt privatliv, skriver hon förlåtande.
Om sitt senaste kontroversiella ställningstagande när hon i förordet till en av böckerna om fallet Thomas Quick gick till storms mot dem som funnit Quick oskyldig skriver hon bara någon enstaka rad. Jag tycker hon har platt fel. Men det är synd att hon inte argumenterar utförligare i den här annars ytterst läsvärda bok.