Norstedts
I september förra året lämnade Göran Hägg in manus till den Strindbergsbiografi han givit den välvalda titeln ”Sanningen är alltid oförskämd” (hämtad från ”Mäster Olof”). Boken utkommer postumt – Göran Hägg avled i Italien 30 september 2015.
Är då inte Strindbergs liv och verk så genomtröskat att inte mycket mer kan tilläggas? Jo och ändå nej, svarar Hägg – och den som får hans biografi i sin hand och måste instämma i hans egen förhoppning: att nå nya läsare som inte vet så mycket om ”vår enda världslitterära klassiker”.
”Sanningen är alltid oförskämd” presenterar verk och liv i kronologisk ordning och med det sociala och politiska tidsperspektivet riktat både bakåt och framåt. Att ”titanen” själv känns så levande i all sin mänskliga skröplighet och litterära ojämnhet beror i hög grad på att Göran Hägg inte hör till de vördsamma forskarna.
Han tog gärna polemikerns roll i debatter och sticker inte under stol med egna oförskämda sanningar och åsikter. Knappast invändningsfri läsning men alltid stimulerande och underhållande.
Källmaterialet är naturligtvis överflödande rikt. Framför allt finns ju Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk, fullbordad 2013 (i 72 delar!). Men enligt Hägg förvånande få heltäckande biografier – den han för egen del oftast åberopar är av Olof Lagercrantz (1979), däremot argumenterar han ofta mot Gunnar Brandell (1983–89) och Göran Söderström (2013).
Värt att observera för sentida läsare är att Hägg i ”Sanningen är alltid oförskämd” – liksom i sin ”Den svenska litteraturhistorien” (1996) – lyfter fram Strindberg som en av våra få framstående humorister. ”Röda rummet”, ”Svarta fanor” och ”En blå bok” är bara ett par exempel. Och ”Dödsdansen” förstås, vilket var och en som sett någon av senare tiders uppsättningar kunnat konstatera.
”Jag har lyckats låna pengar så att vi äro skuldfria” (brev till Siri) – förtjänsten av att ta fram det citatet kan dock enbart tillskrivas Häggs humoristiska blick.
I ett så rikt författarskap finns naturligtvis mycket som väcker oförblommerad entusiasm, men Göran Hägg skräder heller inte orden vare sig om Strindbergs utsvävande liv eller om verk som måste anses undermåliga.
Som ett av hans förnämsta konstverk, Strindbergs första berättartekniskt nyskapande, framhålls ”Tjänstekvinnans son”. Intressant är uppgiften att i ett förord, struket av förlaget, förutspådde Strindberg att ”självbiografi och litterärt turnerade autentiska fakta ur livet” skulle komma att ersätta konstruerade naturalistiska romaner.
Romaner, litteraturhistoriska verk, böcker om italiensk kultur och politik och om retorik. Göran Häggs produktivitet var så flödande att en del – liksom i Strindbergs fall – måste ha tillkommit i stor brådska.
Vilket inte gäller ”Sanningen är alltid oförskämd”, länge planerad. Hela boken är skriven som en löpande text avbruten av kapitelrubriker. Hägg gillar cliffhangers varför det efterföljande kapitlet till exempel kan börja så här: ”Däremot hade Strindberg (…)”, ”Således skrev han (…)”.