Jag tillhör dem som ser Birgitta Ohlsson som hoppet om en framtid för det liberala partiet. I höstas sökte två av hennes partivänner få henne sparkad från partiledningen. De ogillade att hon offentligt avvikit från uppfattningar som framförts av partiledaren.
För mig framstår dessa två kvinnor som inte klarade av Birgitta Ohlssons frimodiga fasthållande vid impopulära värderingar som typiska ”duktiga flickor”. De hade nått sina framgångar genom flit och obrottslig lojalitet mot partitoppen.
Därför blir jag lite överraskad av att Birgitta Ohlsson nu skrivit en bok till försvar för just ”duktiga flickor”. Men det visar sig ju rätt snart att för henne betyder begreppet ”duktiga flickor” någonting annat än den vanliga bilden. Hon beskriver sig visserligen själv som den typiska ”duktiga flickan” under sina skolår. Hon var tyst, ordentlig, angelägen att lyssna till lärarna och flitig med läxläsning. Hon var med andra ord angelägen om att uppfylla alla skolans förväntningar på en ambitiös elev.
Och det är naturligtvis inget fel i det. Poängen med skolan är ju att man ska lära sig någonting.
Men det räcker verkligen inte. Och det är Birgitta Ohlsson själv ett lysande exempel på. Hon har inte nöjt sig med att inhämta de kunskaper som läroböckerna vill förmedla för att sedan satsa på ett yrkesliv där hon inte skulle sticka ut utan tvärtom lojalt fullfölja det som chefen bestämt för henne.
Birgitta Ohlsson har gått sin egen väg i politiken: sett till att skaffa sig kunskaper som inte hittas i högskolans kurslitteratur och hon har format sina egna åsikter utifrån vad hon uppfattar som grundläggande liberala värderingar. Det har gjort henne uppskattad av partiets medlemmar och väljare. Men att hon fått fler personröster än partiledaren själv har gjort honom till hennes uttalade fiende.
Det kan verka ironiskt att man velat göra sig av med en person som är liberalernas främsta röstmagnet. Det kan bara förklaras av partiledarens rädsla för att bli utkonkurrerad och av en iver hos de två kvinnorna i hans närhet att ställa upp för chefen mot den olydiga rebellen.
I själva verket är Birgitta Ohlssons bok en hyllning till kvinnor som vågar satsa på sig själva och ser till att skaffa sig de kunskaper som behövs för att kunna spela en roll i yrkeslivet och samhället.
Men jag tycker kanske att hon trycker väl hårt på nödvändigheten av att läsa in just det som behövs för goda provresultat i skola och högskola. Det finns, som hon ju själv visat, andra sätt att skaffa sig kunskaper och det finns andra kunskaper än de som valts ut i kurslitteraturen. Du blir inte en duktig journalist av höga betyg på Journalisthögskolan och inte en framstående forskare utan att våga tänka på sådant som ingen annan tänkt på.
Det svenska samhället har kommit ganska långt i att skapa likartade möjligheter för män och kvinnor att lyckas i livet. Men det betyder inte att feminismen spelat ut sin roll. Kvinnor diskrimineras fortfarande på många sätt och är ofta själva fast i föreställningar som hindrar dem att fullt ut leva upp till sina förutsättningar.
Det är anmärkningsvärt, som Birgitta Ohlsson påpekar, att Sverige som hunnit så långt i formell jämställdhet fortfarande har en lägre andel chefer i privata företag än genomsnittet i Europa och också USA.
Det behövs kvinnor som Birgitta Ohlsson som slåss för att glastaket för kvinnors karriär slutgiltigt ska krossas. Hennes bok kan säkert bli en stimulans för ”duktiga flickor” att våga bli någonting mer än just duktiga.