Övers: Klas Östergren
Albert Bonniers förlag
Språkets elegans är bedövande i 85-årige John le Carrés, allra första memoarbok, "Duvornas tunnel". Att Klas Östergren, en annan av språkets eleganter, gjort översättningen, tror jag är helt avgörande för att återge le Carrés alldeles speciella ton.
Le Carré går balansgång mellan att ”förtiga och förtälja”. Mest när det gäller beskrivningen av fadern Ronnie, svindlare, drömmare och fängelsekund, samt av brittisk underrättelsetjänst, där författaren var spion i sin ungdom. Han kallar de två företeelserna elefanterna i sitt liv.
John le Carré heter egentligen David Cornwall. Med bittert allvar under den raljerande tonen, berättar han om Ronnie som betalade sina två söners svindyra privatskolor med spelvinster från Monte Carlo eller med sviskon och gin, eftertraktade varor under kriget.
En natt smög sig pojkarnas mor ut ur deras liv. David var fem och brodern Tony sju. Sexton år gick innan de återsågs. Davids sorg genomsyrar konstaterandet att Tony var den enda människa han kände värme för i barndomen.
Fadern misshandlade modern. Därför flydde hon. ”Kunde han någonsin förstå … vad han kostade andra människor”, frågar sig le Carré. Och han beskriver hur tonåringen David låg på en madrass beväpnad med en golfklubba utanför faderns andra hustrus sovrum för att skydda henne. Han undrar: ”Var jag verkligen beredd att slå honom i hans intecknade huvud?”
John le Carré k a n inte ens skriva på maskin. För hand har han präntat ner varenda rad i sitt omfångsrika författarskap. Han är noga med att uppfattas som en ”författare som råkat vara spion” och inte som en ”spion som råkat bli författare”.
Självironiskt berättar han om häpnadsväckande upplevelser och möten under sitt ständiga resande på jakt efter trovärdigt material till sina romaner.
En nyårsafton tog Arafat hans hand och startade en långdans med honom på ett barnhem i Libanon för barn till palestinska martyrer.
En annan gång ilade David till Irland och för att hålla Richard Burton i handen. Denne hade stoppat filminspelningen av "Spionen som kom in från kylan", för han ville le Carré skulle skriva om replikerna. På spelplatsen for en ilsken Elizabeth Taylor omkring i en vit Rolls Royce och tittade snett på Claire Bloom som fått den roll Taylor velat åt.
En tredje gång lunchade David och hans fru med Joseph Brodsky i London, när denne fick beskedet att han ”fått priset”. ”Vilket pris?”, sa Brodsky. ”Nobelpriset i litteratur”!!!
Och varför heter boken "Duvornas tunnel"? Jo, därför att 85-årige David inte kan glömma duvorna han såg som 17-åring i Monte Carlo. Gödda på casinots tak släpptes de sedan via tunnlar ut som pricktavlor för berusade lunchgäster från casinots skytteklubb. Ingen dålig bild för varat eller för elitgossen David och slumpens lek.