Övers: Kjell Magnusson
Tranan
Häromdagen såg jag ett fotografi. Jag tror det var från Birkenau. Ett nytaget foto av en gymnasieelev som varit där med sin klass. Ett svartvitt foto av en vägg. Här syns spår och märken som man efter en liten stunds begrundande inser är rivmärken efter människors naglar. Insidan av en gaskammare. Ett fångat ögonblick av Förintelsen. En bild av ondskan. Filip Davids roman handlar också om ondskan och har som bakgrund folkmorden på judar på serbisk mark 1941–42.
Huvudpersonen heter Albert Weiss. Hans barndomsminne står i centrum. På väg med tåg mot ett dödsläger gör fadern hål i godsvagnens trävägg och tvingar ut sina två små pojkar där. Den yngre först, den sju, åtta år gamla storebrodern sedan med uppmaningen att leta rätt på sin bror och ta hand om honom. Ute i snön hittar Albert aldrig sin lillebror. Albert räddas själv till livet av en folktysk, det vill säga en av de tyskspråkiga på serbiskt territorium.
Hela livet bär Albert på sitt dåliga samvete och tinnitus där ljudet av ett skenande tåg plågar honom. I boken finns också texter om ondskans väsen, där någon menar att ondskan inte finns i mänskliga handlingar utan existerar i sig, liksom fallstudier där barn "besatta av demoner” beskrivs som onda respektive utnyttjas i ont syfte av charlataner. Och så beskrivningen av det mystiska hus från titeln där besökaren kan välja att bli av med sina minnen för alltid…
Det är inte självklart att göra estetiska bedömningar av verk som handlar om Förintelsen, känns det äkta och genuint är det gott nog. Men det lågmälda och sakliga, som i Imre Kertész klassiska "Mannen utan öde", har stark påverkan. Filip Davids prosa håller denna kvalitet och är i sig ytterligare en läsvärd påminnelse om hur kampen för det goda ännu pågår. Mänskliga röster som kan berätta om det som skett hörs snart inte längre, det är med bilder och skriven text kampen mot glömskan kommer att fortsätta.