Albert Bonniers förlag
Det är knappast slumpen som fått Bengt Ohlsson att namnge sin nya roman, "Drick värmen ur min hand", efter en rad i Edith Södergrans mest kända dikt, "Dagen svalnar".
Dikten slutar: ”Du sökte en kvinna / och fann en själ – / du är besviken.” Bengt Ohlssons medelålders välbärgade personer förstår sig inte heller på själen när de jagar efter något att fylla sina tomma liv med.
När en av dem, huvudpersonen Martin, lyckas, sker det av en tillfällighet, under begränsad tid och genom en hund.
Den obotliga ensamhet som är människans lott är romanens huvudtema. Utifrån den nagelfäster författaren vår oförmåga att förvalta våra liv.
Likheten mellan Bengt Ohlssons förra roman "Swing" och "Drick värmen ur min hand" är påfallande. De delar också samma vassa humor när författaren gisslar den bortskämda nutidsmänniskan.
I "Swing" försöker ett gift par piffa upp sitt egentligen goda liv genom att gå med i en sexgrupp där man byter partners. I "Drick värmen ur min hand" söker personerna desperat både efter kroppslig närhet och framgång.
Martin är psykolog hos polisen och skall försöka tala torskar tillrätta. Han är med vid tillslag mot horhus. Där tas äkta män med byxorna nere och försöker sedan ta sina liv hellre än att stå med skammen inför sina fruar.
Martin bävar lika mycket för sin. Men hans kärlekseskapader inskränker sig till töntiga sms till en ung polistjej som han åker piket med. Frun heter Ellen. ”Emellanåt blev han dyster när han insåg hur rädd han var för henne.” Nästan lika mycket bävar Martin för parets 14-åriga Maja, för det mesta instängd på sitt rum, rasande över något.
Ellen surar. Jobbet är fel. Hon vill uppåt. Gärna till regeringskansliet. Paret har en kompis som är minister. Bara det! För att underlätta eventuell framtida upphöjelse lägger Ellen all sin kraft på en debattartikel i hopp om att DN ska ta den. Bengt Ohlsson känner atmosfären. Han är själv DN-krönikör sedan 1988.
Skoningslöst klär han av det sköna folket som har rätt åsikter, ser rätt tv-program, gärna frotterar sig med kändisar och – övertygade om sin tolerans – förtrycker omgivningen!
Dramatiker är han också liksom bokens Martin, som gärna nämner ett par enaktare han en gång fått uppförda.
Det antika dramat använde sig av en vändpunkt, peripetin. Det gör även Bengt Ohlsson. Den inträffar när Martin skiter i vad Ellen ska säga och tar hem hunden Rulle sedan dess husse hamnat på sjukhus efter ett självmordsförsök.
Sen matas man med vardagskonflikter men framför allt med den oförbehållsamma kärleken och tilliten mellan Martin och Rulle.
Det blir lite mycket men okej! Bengt Ohlsson kan få ta sig den friheten för sina skarpa ögons och sin vassa pennas skull.