Weyler
Vid tolv års ålder förbluffade Jesus de skriftlärda i templet i Jerusalem med sina intelligenta frågor. När han långt senare börjar predika i Galileen uppges han vara trettio år.
Den som har det minsta intresse för Jesus som historisk person borde vara nyfiken på vad som hände honom under alla åren däremellan. Nu har Lennart Hagerfors skrivit detta viktiga och i evangelierna obefintliga kapitel.
Som missionärsbarn växte Hagerfors upp i 1950-talets Kongo. Det har givit stoff till en rad självbiografiska berättelser och romaner i hans rikt varierade författarskap. Men först i ”Människosonen” ger han sig i kast med vad han kallar den religiösa erfarenheten.
Det är naturligtvis en roman och Hagerfors är fri att psykologisera och förse sina fiktiva figurer med alla slags känslor.
Det är Maria Magdalena som ber Jeshua (arameiska för Jesus) att berätta. Det sker i jag-form och börjar med barndomen i Nasaret. Ett och annat korn till den skildringen kan Hagerfors antas ha plockat upp från Thomas barndomsevangelium (räknas till apokryferna).
Maria är mild men viljestark, Josef rakryggad och rättfärdig men med ett häftigt humör som går ut över Jeshua, oduglig som snickare. Mest framträdande hos Jeshua är vreden. Han är upprorisk, svårt mobbad – och grymt hämnande.
Det är ett hårt patriarkaliskt samhälle. Som ”oäkting” känner sig Jeshua utstött men också utvald och talar om Jahve som sin ende fader.
Redan i 90-talsromanen ”Triumfen” skrev Hagerfors in sig i antikens Alexandria och Rom, och i Egypten utspelas de okända åren i Jesus liv. Dit flyr den unge Jeshua för att söka den stora uppgift som han är viss om att Jahve ämnat honom för.
Han hamnar i Alexandria – ”denna glittrande hedendom där människan var alltings mått” och där han också får en glimt av naturvetenskapens världsbild. Han börjar som latrintömmare och blir till slut en respekterad affärsman.
Jeshua möter barmhärtighet och kärlek men upptäcker också hur pengar och ägande blottar det sämsta hos människor – girighet, egoism, likgiltighet för andra, list. Själv är han högmodigt säker på att göra det som är rätt. Att prövas som ”en vanlig människa” betyder dock att han själv gör sig skyldig till alla dessa synder – och värre.
Sannolikt finns inslag i romanen som kan provocera en del läsare.
Jeshuas kallelse innebär att ge Ordet mänsklig gestalt. I konkreta men aldrig övertydliga scener skapar Hagerfors den nödvändiga bakgrund av livserfarenhet på gott och ont som ska komma till uttryck i Bergspredikan.
En passus som jag träffat på i Lars Noréns nya dagboksdel kanske kan appliceras på den Jeshua som Hagerfors skriver fram:
Rainer Maria Rilke har sagt om Jesus: ”Om han fortsatt att vara endast människa skulle han ha förblivit gudomligt stor, men som Gud, eller bara som Gud framstår han som en liten människa”.
”Människosonen” är en dramatisk utvecklingshistoria med en huvudperson som befinner sig lika mycket i den andliga som den materiella världen. Jag är väl inte den rätta att bedöma det, men nog förefaller det som om Hagerfors bemästrar det ”språng ut i det okända” som denna roman kräver.
