Eget förlag. Kontakt: stefan.teleman@hotmail.com
Konstnären Stefan Teleman i Norrköping släpper en fin liten bok med egna minnen, både gamla målningar, foton och korta texter i genren ”Jag minns”. Ni vet kortkorta minnesbilder lite huller om buller, som de dyker upp i hjärnan när man börjar bli lite äldre, och som alla börjar med raden ”jag minns”.
Teleman föddes 1936, är alltså 80 i år, och växte upp i trakten av Kalmar. Började småskolan under Andra världskriget, gick realskola och sen läroverk. Den här boken täcker hans spontana minnen fram till 1955 då han tar studenten.
Det är en charmerande liten bok. Väldigt charmerande. Lätt att bara flyta in i och tänka att jag ska bara läsa ett par stumpar. Sen är man fast. Alla dess ärliga, liksom direktimporterade minnesbilder ger också en vy över det Sverige som var. Här finns utedass och estniska flyktingar, romer och tandläkarbesök med eterdoft. Och en härlig spark till alla som längtar till ”förr”, då allt var bättre... som här:
”Jag minns att alla äldre män var avvisande, opålitliga, oförstående och ointresserade”.
Kanske inte är så dumt med jämställdhet ändå ...
Och massor av igenkänning, förstås (även om det här är före min egen ungdomstid). Som i vardagsiakttagelser av slaget: ”Jag minns vårt telefonnummer. Först hade vi 44. Sen blev det 600 44, sen blev det 0480–600 44. Bara vuxna använde telefonen och det skulle gå snabbt”.
Ha ha, lägg ifrån dig mobilen en sekund och tänk på det!
Telefon var för vuxna och samtalen skulle vara korta och effektiva. Basta.
Det är förstås också roligt att se en del av den blivande konstnären Stefan Telemans tidiga alster. Han ger ut boken själv och den är snyggt formgiven av Erik Månsson. Tyvärr finns den bara i 200 exemplar.