Albert Bonniers förlag
I Lars Keplers sjätte roman om kriminalaren Joona Linna, sitter denne på Hall som intern. "Kaninjägaren" heter boken. Den är en svidande vidräkning med Säpo och med den kultur som gör kränkning av elever möjlig på svensk internatskola.
Författarna, det vill säga Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som döljer sig bakom pseudonymen Lars Kepler, håller fast vid det som gjort deras böcker till en framgångssaga: brutal grymhet, högt tempo, spänning.
I "Kaninjägaren" utlöser en rå gruppvåldtäkt på en internatskola så småningom en serie mord på toppar inte bara i det svenska samhället. Då har trettio år gått.
Killarna som förgrep sig på en skolkamrat och därmed ödelade hennes liv, kom undan tack vare att alla utom en var söner till privilegierade män. När hämnaren slår till blir första mordoffret Sveriges utrikesminister. Sedan drabbas biträdande amerikanske försvarsministern under Sverige-besök.
Joona Linna friges tillfälligt från Hall för att jaga mördaren. Saga Bauer, den folkvisevackra tuffa Säpo-agenten, och Joonas tidigare närmsta medarbetare Anja, båda välkända för Kepler-läsarna, hjälper Joona. Mycket av vad de tre gör sker vid sidan av lagen.
Det Säpo som boken presenterar är en cynisk institution, som för att visa musklerna offrar oskyldigas liv under täckmantel av kamp mot terrorismen; allt för att säkra sina anslag. Saga får säga: ”… folk skulle bli rädda på riktigt om de visste hur lite Säpo faktiskt vet.”
En snyfthistoria om kontakten mellan en alkoholiserad pappa och hans tonårsson är bokens röda tråd. Pappan är mästerkock och tv-kändis och har aldrig tidigare tagit ansvar för pojken.
Mördaren är en spree killer. Det betyder att han på kort tid dödar flera offer utan att behöva återhämtning. Kamp mot klockan gäller alltså för Joona Linna & Co.
Man undrar om upplösningen sker i ett renhägn i Torneträsk som en exotisk godbit åt Keplers stora amerikanska publik. Blodigt är det där och blodigt är det tidigare. Den stora slutjakten sker krälande mellan staplade möbler på ett turisthotell. Ett scenario som mig veterligt inte tidigare utnyttjats i motsvarande sammanhang.
Som helhet följer "Kaninjägaren" mönstret från Keplers tidigare kriminalromaner. Men där finns en avmattning. Den yttrar sig som en torftighet hos karaktärerna, vilka mer känns som schackpjäser kringflyttade av författarna än som personer drivna av egna impulser.