Övers: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag
Joyce Carol Oates memoarbok ”Det förlorade landskapet” kan liknas vid ett lapptäcke av texter. Ursprungligen publicerade på olika håll men omarbetade och sammanfogade till berättelsen om människor, landskap och händelser som formade en kvinna som blev författare.
”Egentligen har vi inte tillgång till de personer vi en gång var”, skriver Oates och påstår att hon inte kommer ihåg sig själv som barn. ”Bara som ett öga, ett öra och en ständigt lika undrande medvetenhet”. Men det iakttagande, tänkande barnet är väl just den ”sig själv” som en människa kan minnas?
Det blir konstigt när Oates tar omvägen via en lycklig höna för att berätta om ”den lilla flickan” mellan fyra och sex år. Men strunt i det. Sen blir det både roligare och sorgligare.
Hennes familj bodde tillsammans med fostermorfar och fostermormor på en liten bondgård i Millersport i delstaten New York. Under en egendomlig period (som inte saknar poänger) gick de alla, utan att vara religiösa, till mässan i en katolsk kyrka – där hennes musikaliske far blev organist.
En grannfamilj föröddes genom alkohol och övergrepp. En vän från high school tog livet av sig. Gripande är det återhållsamma kapitlet om den autistiska systern, född på Joyces 18-årsdag.
För Joyce förändrades livet genom ”Alice i Underlandet” – så inspirerades hon att skriva. Farmodern, Blanche Morgenstern, var vägvisaren till litteraturen, av henne fick Joyce även sin första skrivmaskin när hon fyllde fjorton år.
Familjebakgrunden är en lapptäckesbrokig skara livsöden i skuggan av historiens dramer. Farmor kom från en tysk judisk familj som efter emigrationen totalt förnekade sin bakgrund. Farfar var irländare med våldsamt humör – den vuxna Joyce är tacksam att han övergav sin familj så tidigt att han inte hann påverka Joyces far Frederic.
Mamma Carolina Bush, det tionde barnet i en fattig ungersk invandrarfamilj, blev ”bortlämnad” till sin faster när hon var nio månader. Fadern hade då dödats i ett krogslagsmål.
En räcka av brutala tragedier och gåtfulla, traumatiska händelser som Joyce fick vetskap om först som vuxna. Hemligheterna var många och omgivna av envis tystlåtenhet och outsagda känslor.
Undra på att Joyce Carol Oates romaner ofta beskriver våld och melodramatiska skeenden och fascination inför mysterier. Mycket finns att läsa både på och mellan raderna i ”Det förlorade landskapet”.
Vid Madison-universitetet började hon en forskarutbildning som gjorde henne djupt desillusionerad och även riskerade hennes hälsa. Det var ändå där som hon och Ray Smith genom en lycklig slump blev ett par.
Mycket av det Oates berättar känns igen från intervjuer, inte minst genom Stig Björkmans samtalsbok med Oates från 2003. Men hon är inte intresserad av att skriva sin egen personliga livshistoria.
”Vi bär under hela livet våra unga föräldrar inom oss”, skriver hon. Och ”Det förlorade landskapet” blir till stor del ett vackert äreminne över Fred och Carolina Oates. Storartade personer, ”moraliskt sett fantastiska”, intelligenta och med konstnärliga talanger.
Mamman sydde och stickade in trygghet och kärlek i alla plagg hon gav sin dotter och som författaren Joyce Carol Oates gärna bar när hon skulle porträtteras.
Bestämt har jag sett henne i den där favorittröjan med stickat skärp på någon bild!