Albert Bonniers förlag
En liten familj på bilresa i Österrike, juni 2006. En man, en kvinna – omnämnd som ”du” – och en liten flicka. De har rest långt och letar efter ett visst hus, Villa Schoberstein i Attersjöns natursköna omgivningar.
Ett språksnår av vackra, oändligt långa meningar att hugga sig fram genom, och målet är verkligen inget Törnrosaslott. Samtidigt känns det att man är på väg in i en roman och till en författare utöver det vanliga.
Hon heter Caterina Pascual Söderbaum och ”Den skeva platsen” beskrivs som en familjeroman i flera generationer. Knappast originellt, men här väntar en stark upplevelse av angelägen litteratur.
Med unik konkretion omfattar ”Den skeva platsen” Europas 1900-talshistoria, besmittad av ideologiers vanvett och krigsförbrytelser och av generationers skuld. I botten finns dokumentärt material, släkthistoria och egna efterforskningar.
Från kapitel till kapitel växlar geografi, tid och även språk. Villa Schoberstein i det annekterade Österrike 1943: rekreationsanläggning för personal från nazisternas hemliga eutanasiprogram. ”Hälsovårdsanstalten” Slott Hartheim 1941: här fanns de verkställande mördarna – läkare, sköterskor, likbrännare.
Ondskans orter och dess ofrivilliga hantlangare – t ex SS-Unterscharführer Kurt Seidel, på väg från ett helvete till ett annat, eller städerskan Rosa Haas, maktlöst bevittnande det som döljs bakom ord som befrielse och barmhärtighetsdöd.
Men också det godas platser och människor – barnbördskliniken i Elne i Pyrénéerna som förestås av schweiziska Elisabeth Eidenbenz, interneringslägret i franska Rivesaltes där sjuksköterskan Friedel Bohny-Reiter räddar romer, judar, spanska och franska politiska flyktingar från att deporteras till Auschwitz, kolonin i franska Banyuls-sur-Mer som tar hand om svårt undernärda småbarn och förestås av schweiziska Marie Durand.
Stalingrad och det belägrade Leningrad liksom spanska inbördeskriget och Franco-diktaturen ingår i den blodbesudlade historien. Samt filmens roll som judehatets smittspridare. Stjärna var Kristina Söderbaum, släkt med berättarens svenska mor Gertrud.
Fadern, Salvador Pascual Juliá var spansk främlingslegionär och på 1960-talet officer i Francos armé. På hedersplats i bokhyllan stod Hitlers ”Mi lucha” (Min kamp) i rött läder.
Caterina föddes 1962 och växte upp i Lérida i Katalonien. En mörkboaserad barndom. Hon minns foton från sitt dop där fadern skålar med Hitlerporträttet på väggen över barnets huvud.
Där hängde också en svastikamärkt dolk, hemförd av farfadern som efter att ha deltagit i spanska inbördeskriget tog värvning i Hitlers armé och var med på östfronten.
I sitt hem i Uppsala 2006 konfronteras modern av dottern: Hur kunde hon tillåta att Hitlers porträtt hängde i deras hem hela 60-talet?
Att Pascual Söderbaum inte använder jag-form överensstämmer med hennes sätt att närma sig ett skeende, som i långa kameraåkningar med en detaljrikedom som talar till alla sinnen.
Författaren är märkligt närvarande i allt hon skildrar – personer, miljöer, landskap. Hon befinner sig innanför sin text, införlivar läsaren i den. Som i den smärtsamma scen (tre andlösa sidor utan interpunktion) där en judisk kvinna måste lämna ifrån sig sitt spädbarn på vägen till Treblinka: ”--- endast med krossade lungor blir det möjligt att överge sitt barn på en trottoar och gå vidare ---”.
”Den skeva platsen” – i sig ett livsverk – kan mäta sig med den internationella så kallade vittneslitteraturen. Ofrånkomligen färgas läsningen av vetskapen om att författaren inte längre finns bland de levande. Caterina Pascual Söderbaum avled i slutet av förra året och hann aldrig se sitt stora romanprojekt i tryck.
Ett citat från österrikiska Ingeborg Bachmann kommer för berättaren när hon tänker på fädernas gärningar. Det säger mycket om en central utgångspunkt för Caterina Pascual Söderbaum:
”Jag ska avslöja en fruktansvärd hemlighet för er: språket är straffet. I det måste alla saker tas upp och i det måste de åter försvinna, i proportion till skulden och skuldens omfattning.”