Albert Bonniers förlag
Det ska sägas direkt att det här är en barndomsskildring och att jag nästan är jämngammal med Måns Wadensjö. Men det är inte min egen barndom som jag känner igen när jag läser hans tredje roman "Människor i Solna"; min barndom var en annan. Snarare är det min generations barndom som jag känner igen. Wadensjö skriver inte bara om sin barndom; han skriver också om det gemensamma som finns i en generations barndom. Wadensjö skriver om det som hörde till just de där åren på nittiotalet och det oavsett var man tillbringade dem
Wadensjös tillbringade sin barndom i Solna, grannkommun till Stockholm, och det är något som läsaren aldrig tillåts glömma; frekvensen av ordet ”Solna” är irriterande hög.
Likt barndomsskildringar i allmänhet begränsar sig persongalleriet till familj och vänner samt till lärare och grannar. Men det här inte bara en barndomsskildring. Något som måste klassas som svaren i sociologiska djupintervjuer eller terapisamtal utgör halva boken. Och resultatet är inte alls särskilt dumt. Tvärtom.
Dessa stycken koncentrerat liv, där Wadensjö ger röst åt just människor i Solna, utgör en kontrast till den detaljerade barndomsskildringen, som oftast går på tomgång. Många gånger är den rent ut sagt tråkigt. Jag kommer på mig själv med att hoppas att något hemskt ska hända som får Wadensjös barndomsskildring att handla om något mer än just barndomen.
Skadad som jag är av vad barndomsskildringar brukar vara väntar jag på en sensation. Jag väntar på det där som ska vara av oerhörd betydelse och som alltsammans ska komma att kretsa runt. Men kan också säga att jag väntar på eller snarare söker en förklaring till varför Wadensjö har valt att skriva om sin barndom.
Men när det gäller det hemska som jag suktar efter så får jag det i kapitlen där Wadensjö ger röst åt människor i Solna. Jag måste nog faktiskt kalla dem drabbande. Och det är just intervjuformen som gör det hela så drabbande. Det är inte klokt vad ett litet citat kan göra. Jag blir liksom påmind om vad människor kan berätta bara man frågar dem.
"Människor i Solna" stärker min nyfikenhet på människor och deras tankar och deras sätt att liksom uppleva världen. Men förstå mig rätt; inte i någon sensationslysten mening. Snarare gör Wadensjös roman att jag känner en stor vördnad inför människorna.
James Joyce skrev att man, om Dublin en dag försvann från jordens yta, skulle kunna bygga upp staden igen utifrån hans roman "Ulysses". Dristar mig till att säga det samma om "Människor i Solna" och Solna, kring mitten av nittiotalet, komplett med människor. Men huruvida det räcker för att det här ska vara en bra roman är en annan sak.