Så är också fallet med vårens bok, som är en riktigt maffig berättelse i senmedeltida kunglig miljö om den komplicerade kärleken mellan två unga kvinnor. Den ena en verklig historisk gestalt, Gustav Eriksson Vasas ostyriga och viljestarka dotter Cecilia, den andra den fiktiva Märta Svantesdotter.
Märta, som oäkta barn sedd över axeln fastän alla vet att hennes far var kungens halvbror, kommer tio år gammal till Gripsholms slott för att uppfostras med de kungliga barnen. Hennes mor lämnar henne där och hörs sedan aldrig av igen – ett svek som Märta aldrig riktigt kommer över.
Under drottning Margaretas vård och med den jämnåriga prinsessan Cecilias sällskap anpassar sig Märta till det nya livet. Snart är hon Cecilias allra käraste vän och förtrogna. Men också hennes underdåniga tjänarinna. En maktbalansens skevhet som så småningom kärleken – för kärlek blir det – bara kommer att understryka. Märta är den som älskar mest, hon har ingen annan än Cecilia, och att hennes håg står till kvinnor och inte till män står ganska tidigt klart. Medan Cecilia däremot i kraft av börd, rang, ombytlighet och friare alltid är den starkare.
Läsaren får följa kungafamiljens ständiga resande mellan olika slott och borgar; Stockholm, Kalmar, Vadstena. I Vadstena inträffar år 1559 det famösa Vadstenabullret, då prins Erik (senare Erik XIV) med följe med fladdrande facklor och dragna värjor en natt ertappar sin syster i säng med svågern Johan av Ostfriesenland, den senare "näppeligen havande hosorna på". Scenen är lika dramatisk som hemsk, och helt utan den försonande humor man som sentida betraktare gärna lägger in i situationen. Här gällde det ära.
Cecilia gifts sedan bort med en markgreve i Baden-Rodemachern. Märta följer med. Cecilia far till London för att träffa drottning Elizabeth, Märta följer med. Cecilia spenderar enorma summor pengar, oftare andras än sina egna, en slösaktighet som tycks ha följt henne livet ut. Märta förmanar men för döva öron. Här kan berättelsen leda tankarna till en medeltida variant av tv-programmet "Lyxfällan".
Maria Gustavsdotter sätter i vårens roman fokus på kvinnors liv och villkor, ofta som pjäser i männens maktspel. De historiska skildringarna präglas av sinnlighet och liv, men också av noggrannhet och omfattande researcharbete. Alla får sitt i den här romanen, både historienörden och romantikern. Och det är på inget sätt så att den historiska trovärdigheten och detaljrikedomen stoppar upp (den romantiska) berättelsen – tvärtom berikar de, ger färg och glans. Att 1500-talets fina damer till exempel använde äggvita mot solbränna... vem visste det?
Nyanserade gestalter, skuggor och dagrar, romantik och spänning. "Den gyllene hårnålen" är en utmärkt historisk roman.