Det tar en liten stund. Att vänja sig vid brevromanen som form och de olika rösterna som gör sig hörda. Ett register över alla olika karaktärer hade inte varit helt fel. Även om det är fiktion har ändå många personer i romanen funnits, och i alla fall jag förlorade mig i tankar om hur det hela hänger ihop vad vi lärt oss historiskt om romarriket.
Men man blir snart bekväm med formen och mer bekant med alla brevskrivare, allt eftersom berättelsen utvecklar sig. Från det att Caesar skickar efter sin unge systerson till stridsfältet och adopterar honom, till hur Augustus närmar sig makten, striderna och det politiska spelet han måste bemästra för att behålla makten – och livet.
Här finns utöver Augustus många personer vi känner igen, Vergilius, Kleopatra, Marcus Antonius, Seneca… Så om läsningen stötte på motstånd i början blir man snart rikligt belönad. John Williams har lyckats på alla plan: Antikens stora namn blir levande människor med känslor, begär, sorger och planer. De olika avsändarnas olika syften med breven har också fångats ypperligt. Augustusporträttet visar såväl den mytbildning som skapades kring honom som hans närmast tragiska vilja att göra det bästa för hela Romarriket. Denna uppoffring slår hänsynslöshet mot honom själv och hans närmaste. En urstark historisk roman, engagerande och djupt mänsklig.
Det tog också en liten stund för romanen att hitta hit. Den kom ut 1973 i hemlandet USA, belönades då med National Book Award och blev John Williams (1922–1994) sista bok. I Sverige kommer den ut nu, i kölvattnet efter den postuma succén med "Stoner" (2014) och den hyfsat hyllade "Butcers Crossing" (2015). Därmed är den återupptäckte amerikanens hela skönlitterära författarskap publicerat. Märkligt att sådan hög kvalitet förblivit okänt till nu, men härligt att man tagit till vara på denna skatt.