Galago
I veckan lyssande jag på det första avsnittet av en ny podcast. Under namnet ”The usual suspects” samsas de tre vännerna och libertarianska samhällsdebattörerna Mattias Svensson, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. De dricker vin och pratar om samtiden. Det som kunde blivit ett spännande samtal om frihet och samhällsutveckling blir i stället till en hemsk uppvisning i självgodhet och mobbingmentalitet. Det är som att sitta och tjuvkika in i ett studentrum där tre teoretiskt fullproppade adrenalinstinna killar kliar varandra på ryggen, och sedan slår alla oliktänkande i huvudet. (Helst hårt och gärna med något Friedrich Hayek har skrivit!)
Samtidigt läser jag Liv Strömquist nya, ganska ojämna, seriealbum. I den mest spännande delen av albumet resonerar hon om varför vänstern går så dåligt och har hamnat i kvasigrubblerier om sådant som moral och identitet. Hon gör det utifrån många aspekter och lånade teorier, men centralt i resonemanget är att samhällsutvecklingen de senaste årtiondena har varit helt och hållet styrd av nyliberala idéer om sådant som marknadslösningar och avregleringar.
Denna samhällsutveckling har med tiden framstått som ”den enda vägen” och vänstern har helt enkelt inte hittat något sätt att ifrågasätta detta. Tillslut har till och med vänstern svalt att marknadslösningarna är de enda möjliga och då har man tagit tillflykten till moralfrågor. I stället för att fokusera på ägandefrågor och fördelningspolitik har vänstern hamnat i en loop av moralgrubblerier. I stället för att hitta sätt att vända samhällsskutan åt vänster så letar man sätt att visa att man åtminstone surfar högre moraliskt på den högervind som blåser. Problemet för vänstern är bara att samtidigt sitter nyliberalerna och sippar vinnarvin och hånskrattar åt en samhällsfrånvänd vänster i podcasts som ”The usual suspects”.
Liv Strömquist är vänster, och hon vill så extremt mycket med det här seriealbumet. Hon är arg. Hon gör upp med alla från Ayn Rand till Chris O’Neill och Carl-Henrik Svanberg. Hon är så förbannad att hon glömmer att fokusera. Och hon är så fullproppad av känslor, åsikter och teorier att hon glömmer att vara rolig. Okej hennes satir glimtar till ibland, men tyvärr för sällan. När Liv Strömquist är som bäst är hon en skarp och rolig folkbildare, som i resonemanget om vänsterns moraliserande. När hon är skarpast kombinerar hon strukturblottande humor med detaljprecisa formuleringar. I ”Uppgång & fall” sluggar hon mer. Då blir träffarna ojämna.