Forum
Finns det lyckliga skilsmässor? Det tror i alla fall Rebecca, huvudperson i höstens roman av Anna Fredriksson. Hon och maken Jacob meddelar nyheten på sin årliga svampplockarhelg med vännerna. Passionen har svalnat efter många år tillsammans – men Rebecca och Jacob är ändå fast beslutna att förbli varandras bästa vänner även efter att de gått skilda vägar som par. Allt sker i samförstånd. Så Rebecca förstår faktiskt inte.
Varför vännerna reagerar så starkt och så negativt.
Varför de sedan väljer att dra sig undan.
Varför Rebecca som singel inte längre är välkommen på parmiddagarna. Varför inte allt kan fortsätta som förut?
Ja, Rebecca är naiv, faktiskt väl mycket för en medelålders kvinna. Föga anar hon från början sorgen, ångesten, ensamhetskölden inombords som ska komma. Men hon får lära sig. Under tiden gör nya vännerna Ann och Beata, skilda och självständiga, sitt bästa för att få ut henne i nöjeslivet, både på barer och på nätdejtingsajterna. Inte i första hand för att hitta en ny och långvarig kärlek, utan bara någon att ha lite kul med ett tag. För egentligen är det toppen att bara vara fri. Men Rebecca fryser.
Nätdejtingen går inget vidare, resulterar mest i några pinsamma kafémöten. Jag antar att Anna Fredrikssons skildring av fenomenet kan läsas på flera sätt; dels som ett frejdigt chansspel med tusentals möjligheter, dels – av någon som likt undertecknad är en kvarleva från förra årtusendet – som en obarmhärtigt ytlig värld där man hissar eller, oftast, dissar varandra med en touch på mobilen.
"Avskedsfesten" är ännu en läsvänlig relationsroman. Trots den lite flådiga medelklasskulturvärld där den utspelar sig – film, skådespeleri, musik och journalistik – präglas den ändå av trovärdiga gestalter och den vardagsdramatik som blivit lite av författarens signum. Det är när jag tänker på vad berättelsen egentligen säger som jag blir en aning tveksam. Att, när alltså den stora passionen svalnat och äktenskapet gått in i en andra, eller fjärde, fas präglad av djup samhörighet och vänskap, dra sina färde och söka den stora passionen på nytt. Är verkligen, tänker jag, den stora passionen så viktig?
Nej, jag anser inte alls att skilsmässor som sådana alltid är av ondo. Och ja, jag är förstås då en kvarleva från förra årtusendet... Men i alla fall.