"Fyr 137" är sista delen i trilogin om Elvira och hennes kompisar Meja och Bea, efter populära "Rum 213" (som ju också blev biofilm i vintras) och "Sal 305".
Den här gången är de på campingsemester med Mejas föräldrar. Tjejerna bor i eget tält och de vuxna i husvagn. Rena drömmen, ligga tätt i tältet och fnissa och skvallra om de två snygga killarna vid badet...
Föräldrarna är normala, trevliga vuxna som mest finns i bakgrunden och står för det vanliga, trygga. Tjejerna lever i en annan värld som inte bara fylls med ungdomssnack, där finns också plats för oförklarliga händelser och mystiska sammanträffanden.
Vad händer egentligen i den övergivna fyren ute på udden? Vad är det för ansikte som fladdrar förbi i ett fönster? Och varför har en bil nummerplåten FYR 137?
Ryyys. Och ganska mycket mys.
Jag uppskattar Ingelin Angerborns direkta språk. Det är enkelt men inte toftigt, och mitt i den spännande och lite läskiga historien tar hon sig tid att beskriva tjejernas olika personligheter och relationen mellan dem. Bea är lite försiktig och rädd, Meja rusar på, Elvira funderar mycket.
Intressant är när de börjar misstänka varandra för spökerierna. Hur hanterar man det – att bli misstänkliggjord (så till den grad att man tror att man kanske spökat i sömnen) och att misstro kompisar.
Författaren gestaltar det väl. Och självklart reder allt upp sig på slutet. Men som alltid hos Angerborn, så finns en del övernaturligheter kvar som en twist i lösningen.