Wahlström & Widstrand
När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommer till Marianne Rundströms Gomorron-sändning i SVT och berättar att svenska folket måste förbereda sig på att jobba till 75 års ålder får hon lust att ställa sig upp och jubla. Äntligen! För Marianne Rundström tycker att hon har mycket mer att ge, och har inte alls nån lust att tvingas gå i pension. Men senare under dagen när hon besöker ett äldreboende är personalen där i tårar. "Hur ska vi orka?"
Och så är det ju. Att ha ett slitsamt, fysiskt och mentalt ansträngande jobb är en sak, att ha ett arbete man upplever som utvecklande och spännande en annan. Även om undersköterskan säkerligen har lika stor nytta av sin erfarenhet som journalisten.
Marianne Rundström har skrivit en debattbok. Hon radar upp exempel på misshushållandet med 60-plussares kraft och förmåga, hon berättar om åldersdiskriminering, hon intervjuar likasinnade som exempelvis SVT-kollegan Claes Elfsberg som är lika upprörd som Marianne Rundström över att tvingas hem efter 67-årsdagen. Hon minns tillfällen i sitt lv när det faktum att någon varit äldre och mer erfaren har varit viktigt och gjort skillnad. Och ja, jag håller egentligen med henne: Det är ett vettlöst slöseri att inte låta kompetenta människor jobba, och att favorisera ungdom framför kunskaper. Blandat är bäst, helt enkelt.
Men, och det här är ett för mig stort men, det blir för anekdotiskt. För många korta berättelser, för många upprepningar, och för lite övergripande fakta. Jag vill se siffror, forskning och statistik, som visar på samhällsnyttan med att ta tillvara äldre människors arbetsvilja och -förmåga. Den lilla faktauppgiften att endast 2 procent av ansiktena vi ser i tv-rutan är 65 år fyllda när samma åldersgrupp är 17,5 procent av befolkningen, är för mig mer relevant och upprörande än alla berättelser om folk som tycker det är ledsamt att gå i pension.