En av de böcker Elisabeth Hjorth nämner i ett efterord till sin roman ”Nattens regn och dagens möda” är lite förvånande Mattias Gardells ”Raskrigaren”, om seriemördaren Peter Mangs.
Huvudpersoner i Hjorths bok är Karin Boye och Ruth Kjellén Björkquist, maka till Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist och dotter till statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén. Personerna och miljöerna är verkliga, berättelsen fiktion.
Från Mangs till Boye är steget onekligen långt. Men ett tema i Hjorths roman är språkets relation till det omgivande samhället och hur ordens betydelse urholkas och förvrängs. Hur det blir allt svårare att tala om vad som sker. Vilket är just vad Mattias Gardell skriver om när han kartlägger Mangs ideologiska hemvist, med paralleller till fascismens 30-tal. I Hjorths bok kan det låta så här: ”Vi ser var och en hur innebörderna skiftar. Själva ordet förpliktelse har till exempel kommit att betyda feghet eller girighet.” Hon skriver om ”språkets förrädiska förändringar i våra dagar”.
Boken tar sin början 1935 och sträcker sig fram till 1941, året för Karin Boyes självmord.
På författarmöten i Sigtuna diskuteras vilken roll litteraturen kan och bör ha i tider när humanismen är under press. Samtalen kretsar kring diktens frihet och författarnas eventuella ansvar.
Det är en diskussion som pekar tydligt in mot vår tid. Som litteratur betraktat finns dock något lite för teoretiskt över skildringen för att den ska kännas riktigt angelägen.
Mer berörande blir boken i de brev som Ruth Kjellén Björkquist och Karin Boye börjar skriva till varandra. Ruth lever i stor utsträckning i skuggan av de två männen, maken och fadern, och är fast förankrad i vardagens göromål. Hon ömsom lockas, ömsom fjärmar sig från Karin Boyes intensiva, personliga brev från ett väsentligt mindre konventionellt liv.
Här vävs den tidens tillvaro naturligt in i berättelsen. Brevformen öppnar för närhet i det personliga, men bidrar nog också till en känsla av viss distans till det som sker ute i världen.