Det är kroppsligt så det förslår, sångarnas orangefärgade kåpor vajar och fladdrar, höfterna vaggar, händer lyfts mot taket. Det är extas. Och en gigantisk kulturkrock.
Det verkar inte som om Linköpingsborna är över- drivet förtjusta i gospel. Konsertsalen är endast halvfull denna klara kalla fredagskväll. De flesta i publiken är i övre medelåldern och jag blir lite nervös så fort jag kommer in i konsertsalen. Hur ska det här gå? Kommer det inte att bli lite pinsamt? Om kören vill att vi ska klappa i baktakt, menar jag. Det känns inte som om vi är en publik som kommer att göra det särskilt bra. Än mindre bidra med hängivna hallelujarop och höftvickningar.
Mina farhågor blir till viss del besannade. Vi är urusla på baktakt. Folk sitter stela, vissa vågar stampa med fötterna i takt, sådär lite försiktigt. Men du milde vad vi är långt ifrån körens kroppsliga glädjeextas som sköljer över oss från scenen. Jag blir lite sorgsen. Vad är det med detta nordiska kynne? Varför har vi så oerhört svårt att släppa loss våra bleka kroppar? För det känns långt ner i magen att låtarna som framförs i kväll, de är skrivna för att delas. Man ska dansa och sjunga med, inte bara sitta stel som en pinne och se på.
Kulturkrocken består inte bara av vår totala brist på fysiskt sväng. Harlem Gospel Singers musik är en rak, hängiven och enkel predikan. Men i ett land där kristendom oftast predikas kyligt intellektuellt och allra helst inte ska predikas alls, känns gospelgruppens sinnliga andlighet lite märklig. Inte obekväm. Men på något sätt obekant.
Själva showen är lysande. Åtta oerhört begåvade sångare, två grymma gästsolister, en läckert karismatisk körledare och ett tajt lekfullt kompband. Kvällens starkast lysande stjärna, Queen Esther Marrow, är en imponerande gospellady med ett vidunderligt tryck i pipan.
Ändå växer frustrationen i mig. De når inte fram. Vi når inte varandra. Det är alldeles för lätt att se det hela som ett trevligt litet exotiskt inslag i novembervardagen, när själva sångerna handlar om djupa mänskliga behov av förlåtelse, hopp och försoning.
En av sångerna handlar om himlen. "Will you be there?" ropar den kvinnliga solisten, gång på gång. Ja, säg det. Jag hoppas det. Men då vill jag vara med och sjunga, med kåpa och allt. Inte sitta och klappa tafatt baktakt i publiken.