Den stolta pappan då? Det är förstås teaterchefen Nils Poletti som invigde Östgötateaterns ”första experimentscen” på Repslagaregatan, samtidigt en välbekant scen för släkt och vänner som fyllde den röda salongen vid fredagens premiär.
Vad månde bliva… som ett löfte om X-scenens framtid – ”Har du blivit född” rymmer teater, musik, poesi, film, stand-up, norsk folksaga och dans i en kabaret med tvära kast. Bakom står främst skådespelarna Caroline Harrysson och Anja Rajic tillsammans med Maurits Elvingsson, som även regisserat, och Sanna Ingermaa Nilsson som hastigt ersatt Anja Rajic (kan man kalla henne surrogatmamma?).
De har grävt där de själva står, mitt i bebisbubblan, den rosaljuvt skimrande, mjukt gungande, poetiskt beskriven och tonsatt med mildaste musik. Naturligtvis spricker den. Här skärskådas alla upptänkliga hinder på barnvagnens törnbeströdda stig. Verklighetspräglat och draget in absurdum på en publiknära revyscen med filmduk, sjukhussäng och sängbord. Det enda som saknas är blöjdoften.
Här tävlar lattemammorna om bästa före-under-efter-födelseupplevelsen, ett eko från den gamla sketchen om värsta uppväxten – ”skokartong vid motorvägen” – fast tvärtom.
”Att föda är som att skita ut en soffgrupp.” Poeten Ingefära bär Yvonne Lombards korta rufs och vita glasögon, fast här är de gröna och runda.
I ett annat nummer är det mamman som måste sys, av en rockande kirurg. Var lugn för att allt som kan gå fel gör det i en slapstickscen.
Sanna Ingermaa Nilsson tvärvänder i sitt Instagram/Facebook-flöde, kategori bebisbilder, och kliver plötsligt över i den självutlämnande stand-up-fåran. Caroline Harrysson svarar med ett sönderslitande gräl som med stigande röstvolym nöter på ett förhållandes svagaste trådar – arbetsfördelning och pengar.
Sjunger gör de båda med besked – med skicklig tondövhet och skönaste folksoul.
Även männen får spela roll i detta mammadominerade spex. En valhänt ölstund i bastun går till botten med kampen för att få barn, förklätt till skämt men utan den förlösande poängen.
”Har du blivit född” vänder sig förstås till alla med hög eller låg igenkänning från en alldeles för kort(?) period i livet. Möjligen är den centrala målgruppen upptagen av annat än teaterbesök. Men jag lovar, föreställningen är bara en dryg timme kort, ryms gott och väl mellan två amningar.