Lyckosam musikalisk date mellan souldrottningen och Weeping Willows.
Konsert
Christmas has come
med Lisa Nilsson & Weeping Willows
Linköping K &K
Vilken lyckosam musikalisk dejt. När Sveriges främsta souldrottning går samman med melankoliske pop- och evergreen-makaren Magnus Carlson blir resultatet en bred och luxuös hyllning till julen. Nilsson har hela registret; soulen, jazzen, kyrkomusiken och när hon möter Carlsons blåtonade ingångar i traditionell americana, pop och evergreens rör vi oss från Broadway via kyrkorna i amerikanska södern upp till Las Vegas.
Weeping Willows är skönt svängiga och befinner sig långt bort från de glättigt, käcka julpotpurrierna som var och varannan artist nu bräker högt och lågt bakom varje buske iförda luvor och renhorn. Jag brukar tröttna i november och behöver knappast förklara hur långt från ”julmånglarna” just Nilsson befinner sig.
”Jag kan bli er bandmedlem”, skrev Lisa Nilsson på en servett. Så föddes tanken på en gemensam julturné.
Här bjuds på ett förstärkt band med stråkar och blås. Låtvalet är omsorgsfullt valt med ett stort antal julsånger vi sällan hör. ”Christmas time has come” lyfter hela konsertsalen och när Nilsson sjunger Sam Cookes ”A change is gonna come” (från Amnestyskivan med Tityo) når de höjderna.
Lisa Nilsson och Weeping Willows bjuder på lyxig julturné. Bandet är förstärkt med stråkar och blås.
Det är inget drömläge att jobba med ljud, när konserten på kort tid flyttas från Saab Arena till Crusellhallen. Det märks i ett burkigt, förstärkt ljud där rösterna ibland drunknar i musiken. Blyge Carlsons mellansnack är trivialt till skillnad från Nilssons torrt lakoniska humor. Som när ensamvargen får feeling på nyår och med en helpanna bubbel innanför bluslivet debuterar på Tinder.
Den melankoliske pop- och evergreen-makaren Magnus Carlson.
Carlson har andra meriter. Vem bryr sig om julprat när han bränner av bandets signum/ ledmotivet till Pistvakt; ”Blue and alone”. Det är öppna spjäll på höjden när han drar upp sin tenorstämma i falsett. Weeping Willows gör skäl för epitetet ”tårpilarna”. Carlson går gärna in i Sinatra-stilen men ikväll njuter jag mest av Elvis Presleys ”If I can dream” med Nilsson i körstämman. Hennes altrösts eleganta och djupa timbre ligger som en gyllene matta för Carlson när han skjuter ut sin dröm om en annan värld, rätt ut i konsertsalen.
Lisa Nilsson och Weeping Willows befinner sig långt bort från de glättigt, käcka julpotpurrierna.
Extranumren är klassiska. "O helga natt" och "Betlehems stjärna" löper sömlöst i varandra, stämningsfullt som ett väckelsemöte i Harlem, men vanskligt. De röstmässigt krävande verken skulle lagts i konsertens mitt. Vid det här laget har de sjungit sönder rösterna. Men vad gör väl det en kväll som denna.