Veronica Maggio på Bonfires stora scen under lördagskvällen.
Konsert
Veronica Maggio
3/5
Bonfire Festival
Linköping 10/9
Bandet spelar ett långt intro till ”SE MIG” som passar perfekt som en öppningslåt. Spänningen bygger och släpps äntligen fri i den trallvänliga refrängen som publiken njuter av.
Det märks att den senaste skivan ”Och som vanligt händer det något hemskt” sätter stämningen för kvällen. Albumet, som är fyllt av syntslingor och 80-talspasticher, finner sin väg till Bonfire Festivals stora scen. Bandet spelar fantastisk, vilket märks i den påhittiga uppbyggnaden av låtarna som överlappar varandra och ofta felfritt övergår från låt till låt.
Det härliga syntpopspåret fortsätter att genomsyra kvällen, med undantag från ett fåtal klassiker som Maggio väljer att plocka fram: ”Nu ska vi ta oss tillbaka till en hemmafest jag hade en gång i tiden”, säger hon innan publiken vrålar till tonerna av ”Välkommen in”. Hon följer upp med ”Vi mot världen” som tyvärr sänker stämningen en aning. Låten är mer avskalad och känns tom och ihålig jämfört med de nya och soniskt rika versionerna av Maggios låtar som vi hittills fått höra. Spelningen fortsätter att svacka tills den känslomässiga refrängen i ”Satan i gatan” vinner tillbaka publiken.
Veronica Maggio på Bonfires stora scen under lördagskvällen.
Bara sekunder efter kvällens mest känslomässiga stund, börjar Maggio hoppa och studsa till mer hoppfulla melodier från låten ”Galaxen” som mot sitt slut övergår i kvällens höjdpunkt ”Sergels torg”. I låtens crescendo fylls himlen med ett stort konfettiregn som sakta faller över den dansande publiken som imiterar Maggios studsande. Hon tackar sedan och kliver av scenen, bara för att kort därpå återkomma för kvällens självklara och explosiva encore ”Jag kommer”. I kontrast så avslutar sångaren med den mest avskalade och lugna låten hittills, ”Snälla bli min”. Det hade varit mer passande att avsluta med en smäll, istället vaggas man till ro av den fina balladen.
I sin helhet fick publiken se ett grymt band som fick skina när syntslingorna ringde ut. I dessa stunder påminde Maggio och hennes band om Beach House (om de hade sjungit på svenska och spelat lite snabbare). Det blev inte heller något i Glastonbury-stilen som tur var, det närmsta vi kom var konfettiregnet.