Antikens föreställningar om synen skiljer sig från den moderna uppfattningen om att ljuset flödar från det sedda mot vår hornhinna. Fram till renässansens upptäckt av ögats anatomi förekom teorin – först uttryckt av den försokratiske filosofen Empedokles – att ögonen utstrålade ljusstrålar som i sitt möte med det sedda framkallade en bild. Detta perspektiv återfinns exempelvis i Aristoteles idé om ögats roll i färgseendet: att färgen är en potential som aktiveras hos den seende när hon exempelvis ser en röd tomat. Världen kunde i den meningen betraktas som färg- och formlös, och dess egenskaper endast levande i mötet med människans synorgan (som om en blåhet i ögat gav himlen dess färg, och inte vice versa).
Den andra delen av Jesper Svenbros essäsamling "Ögonen våra målare och andra tankeexperiment" tar fasta på Empedokles fragment för att via dem föra en diskussion om läsningens relation till texten. Hos Empedokles målare, som färgar världen röd genom sitt införlivande av färgen i sin blick, ser Svenbro en bro över till läsningens medskapande aktivitet: hur blicken som möter språket i aktiv mening levandegör orden.
Kapitlen om Empedokles består, förstår vi genom förordet, av texter skrivna under mycket särskilda förutsättningar. År 2007 drabbades Jesper Svenbro, då nyligen invald i Svenska Akademien, av en stroke. Som läsare är det svårt att gissa sig till att det i essäns slut går en skarp linje där den sjukdomsdrabbade författaren plötsligt tvivlar på sin förmåga att greppa sitt ämne, men så har det alltså varit. Först många år senare får essän sin slutgiltiga form och blir "kärnan" i den bok som föreligger.
Kring denna kärna vecklar Svenbro ut sina nyfikna, inspirerade essäer. De kretsar, förutom seendet, kring svenska författare såsom Ragnar Thoursie, Östen Sjöstrand, Erik Lindegren och Harry Martinson. Formen växlar mellan omläsningar, seminarier, introduktioner och journalistiska texter. Svenbros läromästare, Tomas Tranströmer och Sapfo, är ofta nära – det är exempelvis intressant att läsa om det möte med de nya Sapfo-fragmenten från 2014 som blev till en dikt i Dagens Nyheter samma år. Essäerna utgör ett slags karta över Svenbros tonrika, mångfasetterade tankevärld. Av sjukdomens eventuella efterverkningar, eller instängdheten under pandemin då Svenbro satte samman sina texter, kvarstår synbarligen ingenting.
Vad jag främst tar med mig från läsningen är dock en känsla snarare än en lärdom, den av hur mycket en sådan här tät samling måste tränga igenom. Man behöver förvisso inte vara kunnig inom antikens filosofi för att läsa Jesper Svenbros essäer (även om det sannerligen hjälper); det är överlag ett missförstånd att det som på ytan tycks svårt kräver att man tränger in i ämnet för att det ska lära en något. Svenbro är en författare som man kan gå vid sidan om och följa, även om man ofta måste gå lugnt fram. Däremot kräver hans texter tystnad, lugn och stora mängder tid, sådant som för många av oss är bristvaror.
Om litteraturen, och i synnerhet poesin, existerar i mötet med den läsande, vad sker då när vi får allt mindre möjlighet att vara de läsare som texten kräver? Om omgivningen gör det svårare för ögonen att se, för öronen att "höra" texten, vad sker då med litteraturen? Så mycket omkring oss påminner om en pratig publik över knappt hörbar musik; man måste tränga sig fram till scenkanten för att ens höra någonting.