Lars Gustafsson tillägnade favoritkompositören Johann Sebastian Bach både dikter och essäer.
Böcker
Leander Franke
“Johann Sebastian Bachs Actus Tragicus”
Norma förlag
I dikten “Världens tystnad före Bach” (1982) beskriver den svenske tvärflöjtisten och diktarfilosofen Lars Gustafsson omöjligheten i att försöka föreställa sig hur världen lät innan den tyske barockmästaren tonsatte den. Det är just barockens melodier och harmonier, och inte minst dess stadiga rymt, som därefter varit vägledande för den västerländska konst- och populärmusiken. Utan Johann Sebastian Bach framstår Europa som ett rum utan genklang, i ödsliga kyrkor hade den hjälplösa kärleken i “Matteuspassionen” (1727) aldrig ekat.
Han återvänder till favoritkompositören i essän “Kring några flöjtverk av Bach” (1995). Gustafsson funderar över ifall vi över huvud taget förstår vidden och djupet av Bachs musik.
I takt med sekulariseringen finns det de som endast velat se den obestridliga matematiska skönheten i hans verk, att Bach var en sorts upplysningens kompositör. Gustafsson konstaterar att vi kan välja lyssna på musiken på det viset, men att vi då mister passionen som ljuder i tonsättarens toner. För Gustafsson är Bach en förromantiker som inte vädjar till förnuft och idéer, utan den levande känslan.
Under hela barocken fanns en vilja att återförtrolla världen och återskapa medeltidens andliga helhet i takt med att de vetenskapliga framstegen fick verkligheten att framstå som alltmer osammanhängande och främmande. Bachs ambition var tydligt att låta Skaparen framträda för oss genom att ordna och utforska musikens struktur och rymd, precis så som Carl von Linné tänkte sig att vi skulle lära känna Gud genom att kartlägga och förstå naturen.
En helt sekulariserad lyssning är omöjlig för Gustafsson. Vi begriper inte ens en bråkdel av verken om vi inte inser att Bach är Guds tonsättare. Det är genom tron han komponerar, ur musiken ljuder Herrens klara röst.
För Gustafsson var Bach en tidstypiskt tysk lutheran och han påpekar att den tyska protestantismen är något annat än den svenska. I Sverige har lutherdomen pådyvlats av överheten, för Bach likt många andra tyskar springer den i stället direkt ur hjärtat. Kanske är det därför svenskar är religionslösa och överger Svenska kyrkan, många av oss har aldrig på egen hand lärt känna tron eller förstått Gudsföreställningens ständiga närvaro genom vår egen kulturhistoria. Det leder till att vi snart inte heller har en relation till den tradition som förmedlar och förvaltar konsten och bildningen.
Gustafsson framhåller att Bachs tonsättningar är hoppets musik, han skrev sina verk för att med toner läka ett Europa som slitits isär av det trettioåriga kriget, en blodig konflikt som kostade mer än var tjugonde europé livet.
Leander Frankes nya bok handlar om Johann Sebastian Bachs ungdomsverk "Actus Tragicus" från 1707.
Leander Franke är kyrkomusiker i Svenska kyrkan och musikvetare. I sin nya bok “Johan Sebastian Bachs Actus Tragicus” analyserar han mästarens ungdomsverk och visar hur det bör förstås som komponerad teologi.
Bach var inte bara musikaliskt skolad utan ägnade också sina studieår åt att fördjupa sig i teologi, hebreiska, grekiska och latin. Självständigt rörde han sig därför i religionens domän och “Actus Tragicus” skrevs 1707, när Bach bara var 22 år gammal, sannolikt till en släktings begravning. Franke visar hur kantatens struktur i både musik och text, skildrar en andlig utveckling från Gamla testamentets död och lagiskhet till det Nya testamentets liv och nåd. Med textrader ur reformatorn Martin Luthers och 1500-talspoeten Adam Reusners psalmer förmedlar Bach upplevelsen av mystisk förening med Gud som också gör att musiken, trots dess sorgliga tema, förmedlar något överväldigande glädjefyllt. För den kristne är inte döden en tragedi utan det som möjliggör ett evigt liv, ljuset segrar till slut över mörkret. Numera framförs "Actus Tragicus" ofta på alla helgons dag.
“Herrens tid är den allra bästa tiden. I honom lever verkar och är vi så länge han vill…”
Franke skildrar hur Bachs verk tolkats och framförts på ett väldigt skiftande vis genom århundradena, men avvisar myten om att intresset för hans kompositioner avtog efter hans död. Bach uppfattades först likt många andra barockkompositörer som rörig och disharmonisk, men det har hela tiden funnits en kontinuitet i Bach-traditionen. Både Wolfgang Amadeus Mozart och Ludwig van Beethoven tog starkt intryck av hans musik, men det var Felix Mendelssohn som återuppväckte Bach-kulten för en större krets genom att återupptäcka och framföra “Matteuspassionen” i Berlin 1829, det han kallade “kristenhetens främsta musikverk”.
Felix Mendelssohn var en stor beundrade av Johann Sebastian Bach om bidrog starkt till den kult av barockkompositören som funnits sedan 1800-talets första hälft. Målning av James Warren Childe från 1839.
1. Johann Sebastian Bach, målning av "Gebel" från 1798. 2. En illustration från 1850 av minnemonumenten över Johann Sebastian Bach som Felix Mendelssohn reste i Leipzig 1843.
Franke beskriver hur Bachs musik har ideologiserats med tiden. Nazisterna, som uppfattade just barocken som den mest “tyska” epoken i rikets historia, försökte göra Bach till sin egen genom att försöka avkristna hans musik och hävda att han i själva verket förädlade de tyska folkvisorna, eftersom de faktiskt var inspiration för honom.
I Östtyskland levde sedan samma föreställning vidare, Bach betraktades som en “man av folket”, de profana verken lyftes fram i offentligheten samtidigt som den kommunistiska staten aktivt motarbetade kyrkorna som ständigt kämpade med lite pengar och brist på kyrkomusiker (varken statligt anställda orkestermusiker eller musikstuderande tilläts spela i kyrkorna). Själv föddes Franke i ett flyktingläger i Västberlin 1988, hans föräldrar, fadern, präst och modern diakon, trakasserades av den östtyska säkerhetspolisen Stasi och utvisades från DDR.
Theodor Adorno ville "befria" Bach från religiös och puritans tolkning.
I väst hände något liknande med försök att sekularisera Bach. Vänsterintellektuella, som filosofen och kompositören Theodor Adorno, ville framhäva musikens rent estetiska kvaliteter, men framför allt dess tidsbundenhet. Adorno, som älskade den modernistiska experimentella och atonala musiken hos Arnold Schönberg och Alban Berg, vände sig mot beskrivningarna av Bach som en monumental “femte evangelist” och ifrågasatte ifall det över huvud taget var möjligt att återskapa hans musik så som den avsågs framföras (Bach ondgjorde sig verkligen över samtida gosskörers oförmåga att sjunga hans verk så som han ville höra dem). Andra har tvärtom puritanskt framhävt möjligheten att med tiden återskapa instrument och förståelse för det ursprungliga uttrycket.
Den sekulariserade linjen tycks med tiden har fallit till föga, även om många svagt troende och rena ateister förstås älskar Bachs musik utan att egentligen fullt ut förstå den.