Per Andersson och Ola Forssmed briljerar som galna sjörövare i Peter Pan går åt helvete.
Recension
Peter Pan går åt helvete
Regi: Edward af Sillén
Med Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Per Andersson, Hampus Nessvold, Magnus Borén (ersätter David Batra), Andreas T Olsson, Clara Henry, Anton Lundqvist
SAAB Arena, Linköping 3/3
Edward af Sillén står för regi och översättning av Henry Lewis, Jonathan Sayer & Henry Shields brittiska fars The Play That Goes Wrong, en pjäs i pjäsen om ett odugligt teatersällskap som sätter upp ”Peter Pan”. Allt går käpprätt åt skogen för det här usla amatörgänget och det sker genom eldsvådor, halsbrytande akrobatik och allmänt kaos.
Uppskattade ni Pernilla Wahlgrens och Per Anderssons galna mellannummer i förra årets Mello lär ni inte bli besvikna. Wahlgren dinglar lika högt som liten, knubbig och ilsken Tingeling. Andersson levererar rappa slap sticks och tokroligt nonsens-lingo som sjörövare med träben. Lägg till Ola Forssmed som vimsig Kapten Krok tillika desperat regissör av en osedvanligt misslyckad teatergrupp och karusellen är igång. Rekvisitan går sönder, scenografin jävlas och alla riskerar att slå ihjäl sig.
Anton Lundqvist i rollen som Peter Pan.
Den här kaosartade katastrofkomedin är enormt fånig, pladdrig och rörig, men vansinnigt kul. Möjligen drar man några för många varv på upprepningshumorn och låter Anton Lundqvists Peter Pan flyga in i väggarna några gånger för mycket. Wahlgren tröttnar man inte på, men så är hon ju en av privatteatrarnas mest rutinerade komedienner. Forssmeds underbara kroppsspråk förtjänar ett särskilt omnämnande. Han är fullständigt fenomenal när han gummiartat vrider ut och in på sig själv. Andersson som Peter Pans dråpliga skugga står inte långt efter.
Clara Henry och Hampus Nessvold är barnen som möter Peter Pan om natten.
Peter Pan går åt helvete är framförallt tekniskt skickligt genomförd och jag måste beundra energin. Flera roller dubbleras och det tar på krafterna att kasta sig handlöst ut i det ena akrobatiska numret efter det andra. Slutligen undrar man om alla pladask och hjärnskakningar verkligen simuleras. Jag såg en förhandsintervju med ensemblen som berättade om riskfyllda repetitioner, tänkte det var ett slipat medie-trick men förstår nu att det kanske låg viss sanning bakom. Anderssons monolog i andra akten är för lång liksom slutnumret med vridscenen. För övrigt kan de här galenpannorna som så många gånger briljerat under af Silléns regi, lyfta vilket tunt farsmanus som helst.