Teater
"Mammorna"
Av Alexandra Pascalidou, Sunil Munshi, Lisa Lindén
Regi, scenografi: Sunil Munshi.
Dramaturg: Lisa Lindén.
Scenografi: Sunil Munshi, Tobias Hallgren.
Musik, ljuddesign: Jonas Redig.
Skådespelare: Maria Salah, Chatarina Larsson, Gloria Tapia, Lo Kauppi
Riksteatern/Saga, Linköping 9/11
Det här kunde utspelats i Berga, Ryd eller Lambohov. Linköping lever mitt uppe i den förvirrade verkligheten av dödade ungdomar. Mammor från dessa förorter har inte heller synts i medier.
Kanske har de inte heller hörts av polis och myndigheter? Har de fått den hjälp och den uppmärksamhet de förtjänar? Det här är svåra frågor. Sorgen och ilskan är stor.
När Alexandra Pascalidou publicerade sin bok med möten med 20 mammor runtom i Sverige, oftast från så kallade utsatta områden, var det lite som en ögonöppnare. Varför hade ingen tänkt på detta tidigare?
Mödrarna. De som står närmast, som drabbats mest. Borde också veta en del om hur detta måste förändras. Eller har de också varit blinda för verkligheten?
Pjäsens fyra mammor skildrar en sorg efter fyra killar som beskrivs som oskyldiga offer. Många har dött bara genom att ha varit på fel plats vid fel tillfälle, eller misstagits för att vara någon annan.
Frågan om skuld eller delaktighet är inte så viktig. Detta är en skildring av en händelseutveckling och ett trauma, som är ett misslyckande för ett helt samhälle.
Sorgen är störst hos mödrarna, i familjerna. Men hela samhället borde sörja. Politiker borde sörja.
Att göra teater av detta ämne är inte lätt. Boken finns redan. Läs den. Men när gestalter träder fram på en scen är vi inte längre i verklighet. Det är förstås dokumentär bakgrund. Innehållet går inte att ifrågasätta.
Men här förväntar jag mig ett drama, med en utveckling, med något slags vändning och insikt. Nya tillskott till det vi redan vet. Jag saknar något.
De fyra monologerna är starka. Aktörerna gestaltar fint fyra personligheter. Det går inte att värja sig. En krossad tillvaro. Misstagen, grämelsen, sorgen. Men det är inte mycket som överraskar. Spelet går inte framåt utan står ganska stilla.
Antikens Lysistrate nämns i en replik. Jag undrar hur de gamla grekerna skulle skildrat detta? Idag behöver vi konsten för att bearbeta men också förstå detta onda. Vår egen ondska som vi inte vill kännas vid; Ett samhälle på väg i fel riktning.