Teater
Larm. Blint seende. Blinda ser!
av Elfriede Jelinek
Regi och översättning: Jenny Nörbeck
Scenografi: Kerstin Laube
Skådespelare: Henrik Dahl, Hanna Dawit, Camilo Ge Bresky, Lisa Hu Yu, Krister Kern, David Sigfridsson
Spelas på Östgötateatern i Norrköping 18 februari-15 mars, i Linköping 21 april-25 maj
De står uppställda i skiftande formationer, på olika nivåer, och skanderar fram Jelineks textmassor i olika tonarter. Jag kommer att tänka på kören i det grekiska dramat, särskilt med tanke på författarens intresse för de antika myterna.
Att spela Jelinek på stora scenen är en vågad idé. Hennes postdramatiska pjäser består av långa textsjok utan tydlig handling eller uppdelning på personer och repliker. Ingen självklar publikmagnet alltså. Den som vill ha en traditionell teaterpjäs med tydlig handling och rollfigurer som går att relatera till kan lämpligen se Östgötateaterns Norénuppsättning i stället.
Å andra sidan var ju den grekiska kören de vanliga människornas representant som kommenterade gudarnas och kungarnas tragiska öden. Och kanske går det att se denna text på samma sätt: storpolitiken och världsnyheterna har passerat förbi, nu står människorna kvar och undrar vad som hänt. Något för envar att relatera till.
Nörbeck och Jelinek kastar in åskådaren i en språklig spegelsal eller kanske återvinningscentral där alla möjliga meningsfragment från pandemitiden snurrar runt som i en roterande kompost. Regissören för fram några tolkningar i en intervju i programbladet, men vad åskådaren möter är en svåröverskådlig polyfoni av ansiktsmasker, vaccinering, superspridarskidorten Ischgl, antivaxare, konspirationsteorier ... ja, allt känns välbekant från detta nära och samtidigt märkligt avlägsna förflutna. Ett budskap som sticker ut handlar om människors ätande av djur, närmare bestämt de stiliga grisar som är så framträdande i teaterns förhandsinformation. Den här gången började det på en bisarr djurmarknad i Wuhan, nästa pandemi kan börja på en grisfabrik nära dig.
Uppsättningen kan ses som ett reningsbad, en bastu där publiken får svettas ut pandemitidens språkliga slagg. Det finns en skönhet i att renas. Och det finns en abstrakt skönhet i den sceniska formen, samma slags kärva skönhet som i en modernistisk storstad eller hos Kandinskys geometriska bilder.