Opera
Andefabriken.
Musik: Daniel Nelson. Libretto: Tuvalisa Rangström, Magnus Lindman.
Dirigent: Joachim Gustafsson.
Regi: Nils Spangenberg.
Scenografi och ljusdesign: Bengt Gomér.
Kostym: Nina Sandström.
Sångsolister: Ingrid Tobiasson, Minna Tägil, Rebecka Wallroth, Amie Foon, Clifford Lewis, Mattias Gunnari, David Risberg, Gustav Johansson.
Vadstena-Akademien, Vadstena slott. 21/7–9/8
Bröllopssalen är förvandlad. Vi stiger in i ett mörker med tunga draperier, svarta möbler och en atmosfär av viktoriansk spänning. Vilket är en blandning av elektrisk laddning, ekonomisk exploatering och trygg hemtrevlighet(!)
Spelet tar plats i Londons 1890-tal. En omvälvande och brutal tid av tekniska och sociala revolutioner. Hänsynslös kapitalism. Men även med en hängiven, gåtfull fascination för människans inre; Det andliga och psykologiska fältet.
En intressant tid som förebådade och grundlade en del av vår tids sår och galenskaper. Gå hem och läs på. För i Andefabriken lär vi oss inte så mycket. Men det är i gengäld underhållande och medryckande.
Estetiskt är det mycket konsekvent genomfört. Men inte särskilt tidstroget. Snarare är detta en nostalgisk och parodisk pastisch. Den som gillar steampunk kommer att känna sig hemma här. Smink, kläder, gester och uttryck är överdrivna. Men lagom mycket. Det är komiskt och ibland nära buskis. Men mörkret finns kvar i bakgrunden och balanserar leken.
Musiken, med stråkar, piano och slagverk, är rytmisk och dramatisk. Den har också drag av pastisch och påminner ofta om filmmusik, musikal eller dans. Astor Piazolla verkar ha satt spår. Men det är bra tryck och vackra melodier med svärta. Extra instrument spelar en effektfull roll för ”spökeffekten”: Såg, vinare, vibraslap med mera.
Sångarna håller hög nivå, både som solister och i ensemble. När musiken inte är så krävande, kan de istället utveckla sina karaktärer mer. Det är verkligen liv i gester och minspel.
Ovanligt för Akademien är Ingrid Tobiassons gästspel. Meriterad sångerska från Kungliga operan. Hon passar perfekt i sin roll som den giriga och erfarna mediemadamen Kolthoff. Men hennes sångröst är inte på topp ikväll.
Denna madame bör inte associeras till den i programtexten väl beskrivna Madame Blavatsky – tidens teosofiska guru, som var lite mer begåvad…
Minna Tägil som Alice är väl annars spelets kärna. Hon är spröd, sprudlande och intensiv i både sångklang och agerande.