Jag minns hur jag i min ungdom drabbades av två klassiska pianokonserter: Tjajkovskijs b-moll och Griegs a-moll, båda med storslagenhet, passion och vackra melodier som träffade mitt bultande tonårshjärta. Eftersom jag tycker att Griegs konsert behållit sin attraktionskraft och charm gladde jag mig åt att få höra LISO spela den tillsammans med Scheja.
Visst är det urtjusig musik! Den nordiska och nationalromantiska tonen anas redan i de kraftfulla öppningsackorden, men här märks också en strävan efter det centraleuropeiska tonspråk som var gällande under Griegs tid.
Trots ett odiskutabelt mått av virtuositet agerade Scheja inte ”pianolejon”, han lyfte fram poetiska kvaliteter och hans utstrålning var sansad och avspänd. Kanske var detta ”en dag på jobbet” för honom, men den lugna attityden passade Griegs våglängd eftersom konserten är mer lyrik än lejon. Applåderna och bravoropen blev synnerligen livliga.
LISO´s insats var god, även om den känsliga 2:a satsen tydliggjorde det avstånd som återstår till en djupare bärighet. Men bleckblåset i slutet var storartat!
I Carl Nielsens tämligen sakliga men intagande första symfoni lät orkestern bäst i de energiska yttersatserna, inledning och final klingade magnifikt. Tredje satsen förblev trevande, och i den andra fanns svårigheter att hålla liv i de långa melodilinjerna, även om Joachim Gustafsson försökte pumpa in så mycket pondus i orkestern som han förmådde.
Allra först spelades Andrea Tarrodis ”Zephyros”, karaktäriserat av såväl mystik som genomlysning, och där LISO visade hur fint Tarrodi – och de själva - hanterade orkesterkoloriten.
XXX