Första veckan i juni var det dags för FN:s stora jubileumsklimatmöte "Stockholm +50" för vilket Sverige stod värd tillsammans med Kenya. Det har nu gått ett halvt sekel sedan den första internationella miljökonferensen hölls i Stockholm. Att vårt lilla land har spelat en så pass viktig roll för klimatarbetet är något att vara stolt över och kanske hade det inte gått utan envisa och kunniga miljökämpar som Isabella Lövin.
Samtidigt visar en artikel i Dagens Nyheter att vi bara har uppnått en fjärdedel av målen som ställdes upp 1972. De planetära förändringarna i jordens ekosystem pågår på ett brutalt sätt. Alla vet det, ändå går allt så ofattbart trögt inom de politiska strukturerna. I "Oceankänslan – Om behovet av en ny berättelse" redogör Miljöpartiets före detta språkrör detaljerat och mestadels sakligt för de politiska turerna, där avståndet mellan vilja och handling tycks oöverbryggligt och ofta landar platt i meningslöst ordklyveri.
Under klimatmötet i Polen 2018 går flera dagar åt till att diskutera semantik. De flesta länder vill "välkomna" FN:s klimatrapport, medan vissa sätter sig på tvären och bara vill "notera" den, samtidigt som andra länder hakar upp sig på dagordningen eller kräver att bli klassade som utvecklingsländer, allt för att fördröja konsensus och slippa betala. Lövin gestaltar det politiska maskineriet på ett mycket belysande sätt och bilden man får inifrån förhandlingsrummen är inte särskilt vacker – snarare ter de sig som apokalyptiska skådeplatser fyllda med en massa tomt prat. "Bla, bla, bla", som Greta Thunberg så väl sammanfattar det.
För debutboken "Tyst hav" (2007), som handlade om utfiskningen av våra hav, belönades Isabella Lövin med Stora journalistpriset, vilket också gav henne en rejäl skjuts ut i världspolitiken. Efter ett drygt decennium som framgångsrik Europaparlamentariker, svensk minister i olika befattningar och språkrör för Miljöpartiet valde hon förra året att lämna politiken. Hon beskriver livet i strålkastarljuset stundtals som en ond dröm där populism och politisk ovilja hotar både klimat och demokrati.
I "Oceankänslan" möter vi alltså en ganska uppgiven Lövin som slår fast att vi måste kompostera historien som vi har skapat om oss själva, från religion till kolonialism och hela det senaste århundradet, som hon kallar "de politiska ideologiernas tidsålder". Det vi behöver menar Lövin, och här blir hon filosofisk, är "en ny berättelse om människan själv som ger mening åt vår situation, och som stakar ut nästa steg". Hon är förstås inte ensam om dessa tankar – den amerikanske författaren och klimatfilosofen Roy Scranton framför liknande idéer i boken "Att lära sig dö i antropocen" (2019). Lite överflödigt blir det dock när Lövin börjar åkalla oceankänslan – "känslan av att vara en del av allt levande".
Lövins nya bok är trots de lite klyschiga filosofiförsöken en viktig redogörelse för de politiska processerna – för endast så kan man "förstå hur klimatkrisen har kunnat gå så långt, trots att vetenskapen har funnits där från allra första början". Att boken kommer bara några månader innan riksdagsvalet är säkert ingen slump. Om det blir en hyllning eller dödsruna över Miljöpartiet får tiden utvisa. I SCB:s sista opinionsmätning inför valet såg det dock mörkt ut för de gröna.