Böcker
Sievert Sjöberg
âVillovĂ€gâ
Atremi
Sievert Sjöberg kĂ€nns igen frĂ„n vĂ„ra kulturspalter som konstkritiker, men han har ocksĂ„ skrivit flera romaner och novellsamlingar. Ofta utspelar de sig i barndomstrakterna i skogarna kring Rimforsa, sĂ„ ocksĂ„ i den nya boken âVillovĂ€gâ.
BerÀttelsen slingrar sig fram genom ett nÀrmast metafysiskt östgötskt skogslandskap och avtÀcker de gÄtfulla makter som styr oss genom livet, inte minst den förunderliga kÀrleken. Vi förs till godset Högliden dÀr Gordon, som fÄtt sitt namn efter sin farfars och pappas anglofila intressen, vÀxer upp. Han blir lika försummad som gÄrden sjÀlv av den drömske pappan som Àr lika ointresserad av familjeliv som skogsbruk. Relationen mellan dem bÀgge Àr anstrÀngd och Gordon finner i stÀllet en manlig förebild i den underbetalde gÄrdskarlen Seth som utvecklar hans intresse för finsnickeri och hantverk snarare Àn för kalhyggen och skövling.
Med Ă„ren blir Gordon medveten om mysteriet som omger Högliden och den trolska skogen. Utöver familjefejden med de bondska bröderna Ă hlbeck, som hĂ€mndslystna hĂ„ller honom ansvarig för deras pappas död, finns det Ă€ven andra krafter i görningen. För vem Ă€r egentligen den hemlighetsfulle tysken Erwin Staub (pĂ„minner intet sĂ„ litet om Robert Maser i Rimforsabon Torgny Lindgrens "Pölsan"), som en dag plötsligt flyttade dit utan synbart skĂ€l och vars tentakler slingrar sig genom bygden. Ăr han en gammal nazist eller Stasiagent? Och Ă€r trakten verkligen hemsökt av gengĂ„ngaren efter Höglidens gamle grymme smed Hjalmarsson, sĂ„ som Seth pĂ„stĂ„r?
Sjöbergs roman omfattar en vĂ€v av mĂ„ngtydiga relationer och sĂ€llsamma mĂ€nniskor. Det blir nĂ„got av ett âTwin Peaksâ pĂ„ östgötska. Precis som i David Lynchs surrealistiska tv-serie befinner vi oss i den tĂ€ta skogens skymningsland dĂ€r mĂ€nskliga förhoppningar och undermedvetna drivkrafter sammanflĂ€tas med vaga överjordiska avsikter, vem Ă€r det egentligen som styr över det som sker?
Det blir ett charmigt besök i hemtama trakter, men den har ocksĂ„ en tendens att tappa fart och engagemang i sina olika spĂ„r och vĂ€ndningar. Likt âTwin Peaksâ, mystiken tĂ€tnar men har svĂ„rt att hĂ„lla spĂ€nningen uppe nĂ€r avtĂ€ckandet av gĂ„tan gör den mindre gĂ„tfull och dramats mĂ„nga snirkliga trĂ„dar till slut tycks slĂ„ knut pĂ„ sig sjĂ€lva.