Sievert Sjöberg är aktuell med den nya romanen "Villoväg".
Böcker
Sievert Sjöberg
“Villoväg”
Atremi
Sievert Sjöberg känns igen från våra kulturspalter som konstkritiker, men han har också skrivit flera romaner och novellsamlingar. Ofta utspelar de sig i barndomstrakterna i skogarna kring Rimforsa, så också i den nya boken “Villoväg”.
Berättelsen slingrar sig fram genom ett närmast metafysiskt östgötskt skogslandskap och avtäcker de gåtfulla makter som styr oss genom livet, inte minst den förunderliga kärleken. Vi förs till godset Högliden där Gordon, som fått sitt namn efter sin farfars och pappas anglofila intressen, växer upp. Han blir lika försummad som gården själv av den drömske pappan som är lika ointresserad av familjeliv som skogsbruk. Relationen mellan dem bägge är ansträngd och Gordon finner i stället en manlig förebild i den underbetalde gårdskarlen Seth som utvecklar hans intresse för finsnickeri och hantverk snarare än för kalhyggen och skövling.
Med åren blir Gordon medveten om mysteriet som omger Högliden och den trolska skogen. Utöver familjefejden med de bondska bröderna Åhlbeck, som hämndslystna håller honom ansvarig för deras pappas död, finns det även andra krafter i görningen. För vem är egentligen den hemlighetsfulle tysken Erwin Staub (påminner intet så litet om Robert Maser i Rimforsabon Torgny Lindgrens "Pölsan"), som en dag plötsligt flyttade dit utan synbart skäl och vars tentakler slingrar sig genom bygden. Är han en gammal nazist eller Stasiagent? Och är trakten verkligen hemsökt av gengångaren efter Höglidens gamle grymme smed Hjalmarsson, så som Seth påstår?
Rimforsa, ett östgötskt "Twin Peaks"?
Sjöbergs roman omfattar en väv av mångtydiga relationer och sällsamma människor. Det blir något av ett “Twin Peaks” på östgötska. Precis som i David Lynchs surrealistiska tv-serie befinner vi oss i den täta skogens skymningsland där mänskliga förhoppningar och undermedvetna drivkrafter sammanflätas med vaga överjordiska avsikter, vem är det egentligen som styr över det som sker?
Det blir ett charmigt besök i hemtama trakter, men den har också en tendens att tappa fart och engagemang i sina olika spår och vändningar. Likt “Twin Peaks”, mystiken tätnar men har svårt att hålla spänningen uppe när avtäckandet av gåtan gör den mindre gåtfull och dramats många snirkliga trådar till slut tycks slå knut på sig själva.